Bergsbestigning

Silke Varga Laurén tecknar gärna ner sina frustrationer och tankar. Hennes hjärtefråga är jämställdhet och hon hoppas med sina serier kunna väcka så många som möjligt ur trångsynthetens dvala. Följ gärna Silke på Instagram @silkes_minnesbilder.

Laibach har gått från naziflört till kul

Förväntningarna är höga när slovenska Laibach kommer till Nya Cirkus. De skulle egentligen varit här för ett år sedan, men spelningen ställdes in under den sista pandemivågen. Med flera nya skivor ute och nytt blod i bandet kan förutsättningarna inte vara bättre.

De över fyrtio år gamla experimentella industrirockarna har prövat på de flesta genrer och tolkat klassiker av bland andra Queen, Beatles och Opus, men de har aldrig tidigare varit inne på country.

Därför känns det otippat när bandets frontman Milas Fras kliver upp på scenen i en gigantisk cowboyhatt och skanderar Love is still alive med sin mörka, såriga stämma. 

Konserten delas upp i flera omgångar. Den första fokuserar på den nya EP:n “Love is still alive”, som kom ut för ett par veckor sedan. Scenshowen är minutiöst planerad: filmer på galaxer, planeter, spermier och celler varvas mellan varandra och fångar människans hisnande litenhet på ett humoristiskt sätt genom den gladlynta country-synthpopen från skivan.

Det första setet avverkas snabbt och vi får en halvtimmeslång paus efter ett par minuters sång. Jag förstår att man inte vill bryta för mycket mot det andra setet som kommer fokusera på Laibachs mer svårsmälta och industritunga dunk. Men det känns snarare som att bandet redan är trötta. Orkar farbror inte sjunga mer än ett par rader?

När bandet efter pausen kliver upp på scenen är det tydligt att tongångarna skiftat. Suggestiva bilder på marmorstatyer och filmsekvenser från Tredje riket och totalitära regimer visas bakom en nu betydligt mörkare scen än tidigare.

Sångaren Milos Fras har tagit av sig cowboyhatten och är i sin sedvanliga scenutstyrsel, en huvudbonad som för tankarna till en faraokrona eller någon slags militär ökenhatt. Nu blir musiken mörkare, så som jag känner Laibach bäst, med låtar från den i år också släppta skivan “Sketches from the red district”.

Det totalitära har alltid varit deras grej. Ibland blir de anklagade för att vara nynazister, eftersom de i intervjuer och musikvideor alltid iklär sig gråa uniformer och genom sångtexter anspelar på det totalitära.

Redan när de började sin bana, innan hemlandet Slovenien brutit sig ur Jugoslavien fick de dessutom kritik för att flörta för mycket med det tyska när de valde staden Ljubljanas tyska namn – Laibach – som bandnamn.

Det är förstås en skev ironi och lek, vilket gör sig tydligast när gruppen tolkar pop och rockklassiker. Som Rolling Stones ”Sympathy for the Devil”, som denna gång avslutar konserten, när Fras brustna pratsång skanderar ”I killed the Tsar and his ministers. I rode a tank, held a General's rank. When the Blitzkreig raged and the bodies stank” till ett bildspel på Putin och jublande folkmassor. Subtilt, men ändå övertydligt på samma gång.

Laibach är ett enormt produktivt band med en katalog på ett åttiotal skivor och EP:s bakom sig, med en eller ett par skivor utgivna per år. Att originalmedlemmarna närmar sig pensionsåldern verkar inte hindra dem från att hitta nya vägar att tolka både samtiden och dess musik. 

Att de nu gjort en countryinspirerad skiva som de turnerar med bevisar bara deras ovilja att foga sig. De är inte svarta och svåra om man bara lyssnar och tittar tillräckligt länge. Budskapet är egentligen rätt enkelt: se och lär och ha roligt under tiden. Spelningen på Nya Cirkus var inget undantag.

De är inte orkeslösa – snarare sega och vaksamma.

Kulturen kollar på Mandomsprovet

Kulturredaktörerna Susanna Kierkegaard och Lukas de Veen gick och såg Mandomsprovet på Stadsteatern i Stockholm.

Pjäsen är en tolkning av filmen Mandomsprovet (The Graduate), amerikansk film från 1967 med Dustin Hoffman och Anne Bancroft i huvudrollerna. Den handlar om en äldre kvinna, Mrs Robinson, som förför en nyutexaminerad yngling, Benjamin.

Tyvärr har det tagit så lång tid för kulturredaktörerna att skriva ihop den här texten att pjäsen slutat gå. Ni som inte hann se den får helt enkelt nöja er med denna återberättelse. Eller kolla på filmen.

Susanna: Mandomsprovet var den första filmen jag såg och verkligen, verkligen älskade. En kompis drog med mig till filmklubben i Oxford som spelade den när jag pluggade där, det måste ha varit runt 2015. Jag har alltid tyckt att film är lite tråkigt så jag hade inga stora förväntningar. Men jag satt och gapade under hela visningen och var helt lyrisk efteråt. Jag älskade musiken av Simon & Garfunkel och tonen genom hela filmen. Därför var jag väldigt sugen på att se pjäsen.

Lukas: Jag har ju inte sett filmen och hade nog bara en vag föraning om handlingen, att Dustin Hoffman var med, samt något om låten “Mrs. Robinson” kopplat till filmen. Så för mig var det spännande att gå på en föreställning som jag visste så lite om.

S: Det finns ju två scener i filmen som jag tycker är otroliga. Den första är när Hoffman kommer ut i dykardräkt på sin examensfest, det är filmat genom cyklopglasögonen och allt man hör är hans sugande andning genom snorkeln. Sättet han tittar ut på sina föräldrars vettvillingar till vänner som hejar på honom när han ska dyka ner i trädgårdspoolen för att testa sin examenspresent är typ den bästa gestaltningen av alienation jag sett. Så jag blev väldigt exalterad när även pjäsen inleddes med den scenen.

L: Den scenen var ju lite intressant för mig just för att jag inte sett filmen innan. Dykningen blir ju väldigt abstrakt på en teaterscen när Rasmus Luthander stapplar fram gråtandes, i våtdräkt och grodfötter. Jag fattade ingenting.

S: Jag tyckte i och för sig också att scenen var lite väl lång. Den andra scenen från filmen jag gillar bäst – behöver man spoilervarna när det gått 56 år sedan premiären? – är i slutet när Hoffman står och vrålar ELAAAAINE! ELAAAAAAAINE! från en balkong i kyrkan där hans stora kärlek håller på att gifta sig med en annan man. Först glor alla gäster förskräckt på honom, men sedan skriker hon BEEEENJAMIIIIN! tillbaka och så är saken avgjord. Det är en så galen scen, romantisk på ett lite panikartat sätt. Den blev tyvärr inte riktigt lika kraftfullt på teater. Svårt att vråla så varje kväll som skådis kanske, man måste tänka på arbetsmiljön.

L: Jag tror att det var lite mitt misstag, att jag till en början inte fattade att föreställningen var rolig med avsikt. Kombinationen kultfilm + Stadsteatern gav mig på förhand vibbarna av att det här är nog väldigt seriöst och allvarligt. På scen kan det ju ibland uppfattas som att saker är oavsiktligt roliga. När jag insåg att det inte var så kände jag mig lite dum: här kommer jag och tolkar den stora teaterkonsten (TM) och så ligger skämtet på mig. Å andra sidan tänker jag att just de scener som inte är lika bra i filmen kanske får större utrymme på en teaterscen? Berättelsen berättas på ett annat sätt och får kanske möjlighet att bli intrikat. Om nu det skulle vara det viktiga.

S: Jag blev lite förvånad över att Benjamin och Mrs Robinson hånglade så mycket på scen.

L: Och så länge. Varje dag. Jag tänkte mycket på om man som skådespelare tröttnar på det eller ser fram emot det? Typ: “I kväll ska jag hångla med Marianne Richardsson, yes!”

S: “Igen!”

L: Hur skulle du betygsätta hånglet?

S: Lugn, det här är inte Stoppa pressarna. Vad ger du hela pjäsen i betyg?

L: Sex av tio byggklossar. Du?

S: Skulle nog ge sju ändå. Men det kanske är för att jag har svårt att skilja den från filmen. Pjäsen glänser när man ser den genom cyklopglasögonens ljuva filter.

Högerns fyrstegsraket för att krossa välfärden

Sverige befinner sig i ett mycket allvarligt läge, och det riskerar att bli bra mycket värre. Under de senaste åren har de högerkonservativa med Sverigedemokraterna i spetsen trappat upp kulturkriget.

SD riksdagsledamoten Björn Söder skriver ” Ni kommer ifrågasättas och kulturstriden är ett faktum. Det är dags att högern nu gör upp med den förhärskande vänsterkulturen!”

Rent konkret tar sig detta uttryck i de inställda kulturevenemang vi sett runt om i landet. Bland annat ser vi inställd Lucia på grund av att det saknades en kvinnlig Lucia och inställda sagostunder på grund av sagoläsarnas dragqueenpersonor.

“En upplysande och uppseendeväckande – men knappast upplyftande – framtid går finna i Storbritannien”

Utöver de politiska övertrampen och krossandet av principen kring armlängds avstånd har högerns kulturkrig vidare konsekvenser. Hela vårt samhälle påverkas av det högerkonservativa tankesättet. En förskjutning av den allmänna debatten försvårar för verksamheter att genomföra deras demokratiska uppdrag.

Viktiga samtal kring sexism och rasism tolkas numer antingen som överspelt gnäll, larvig identitetspolitik eller ”wokeism”.

Ordvalen i den allmänna debatten, i samklang med små förskjutningar åt ett högerkonservativt håll, urholkar vårt öppna samhälle.

I ljuset av detta är det svårt att se Tidöavtalet som annat än en viktig milstolpe för högerns kulturkrigare. Med skrivningar kring bristande vandel och förslag på angiveriplikt konkretiseras det som tidigare bara spekulerats kring och diskuterats i den allmänna debatten. Så kan ännu en liten förskjutning åt högerkonservativt håll ske.

Flertalet forskare och anställda inom vården har beskrivit hur hälso- och sjukvårdspersonal med utländsk bakgrund har mötts av rasism i sin yrkesutövning. Dessutom är det tydligt kartlagt hur rasism och sexism inom vården lett till att patienter drabbats. För många är det nog häpnadsväckande att detta kan ske i Sverige. Men det är egentligen inget konstigt att välfärdens institutioner drabbas av den rasism och sexism som finns i samhället i stort.

Sexismen och rasismen tar sig in i välfärdens institutioner och urholkar personalens möjligheter och förmåga att göra sitt arbete. De mister även möjligheten att bygga upp ett förtroende hos dem som välfärden ska gynna.

“När budgetar ska sättas – i synnerhet av högerkonservativa – och välfärdens kostym ska minskas är det ofta satsningar på värdegrundsarbete som ryker först. ”

De högerkonservativa har i åratal ansträngt sig för att etablera ett kulturkrig där de kan uppfattas vara de främsta försvararna av ett folk belägrat av politisk korrekthet.

Den bilden har de till stor del lyckats sätta.

Både inom och utom välfärdens institutioner innebär detta att kontinuerligt antirasistiskt eller antisexistiskt värdegrundsarbete enkelt kan avfärdas som trams. När budgetar ska sättas – i synnerhet av högerkonservativa – och välfärdens kostym ska minskas är det ofta satsningar på värdegrundsarbete som ryker först.

Lyckas vi inte att genomföra viktiga och framåtsyftande reformer i Sverige står vi inför allvarliga systemfel inom välfärdens institutioner. Det handlar om mobbning av personer som arbetar inom institutionerna och en urholkning av dessa personers möjligheter att genomföra sitt arbete.

En upplysande och uppseendeväckande – men knappast upplyftande – framtid går finna i Storbritannien. Där har de högerkonservativa kommit bra mycket längre i sitt kulturkrig och vänstern är en betydligt svagare motkraft.

Ett numera klassiskt händelseförlopp är följande:

1. En statligt anställd behandlas hemskt på grund av etnicitet, läggning eller kön.

2. Fullständig chock efter att detta uppdagas.

3. Rapporter kring händelserna skrivs som innehåller ord som ”systematiskt”, ”olyckligt” och ”toxiskt”.

4. Förbättring utlovas – och uteblir. Upprepa åtskilliga gånger för att uppnå ett havererat välfärdssystem.

Den svenska välfärden behöver vara öppen och välkomnande för alla. Förutom att det i grunden är oförsvarbart med rasism och sexism inom välfärden har dessa institutioner helt enkelt inte råd att avvara medarbetare.

Kontinuerligt antirasistiskt och antisexistiskt värdegrundsarbete är inte trams, det är avgörande för den svenska välfärdens framtid.  Alla vi som på allvar värnar om välfärden bör värna om detta arbete.

Vi kan inte lämna walkover i kulturkriget.

Richard Ilett

Richard Ilett är en svensk-engelsk Kalmarbo  som arbetar åt Socialdemokraterna i Region Kalmar län.  

Välkommen, Lukas de Veen!

Byggets redaktion expanderar – Lukas de Veen ansluter till kulturredaktionen. Nuvarande kulturredaktör Susanna Kierkegaard hör sig för om vad som väntar.

Hej Lukas! Vem är du – egentligen?

På ytan är kulturproducent, frilansskribent och kulturkrönikör. Innerst inne är jag en läsande människa, det är det jag identifierar mig mest med.

Första gången vi hade kontakt var ju när du skickade en text till Bygget kultur som jag refuserade för att den var “lite för pretto”. Sedan hamnade vi på samma midsommarfirande, och nu är vi här, kulturredaktörer tillsammans. Hur kommer det här gå?

Det känns bra, tycker jag. Det är nog en bra grund för att jobba tillsammans. Du gillar ju uppenbarligen inte pretentiösa grejer, då kan jag ta på mig det.

Vi kompletterar ju varandra och det känns som att vi har kul tillsammans. Jag tolkar det som att du har förlåtit mig. Men vad läser du just nu?

Jag är mellan två böcker, men jag har just börjat med en bok av Mircea Cartarescu.

(Lukas tar datorn och rättar stavningen av författarens namn, reds. anm.)

Det låter väldigt kulturellt, vem är det?

Lite semi-pretentiöst, det är en rumänsk författare som just blivit aktuell med en ny bok i översättning som heter Melankolia.

Melankolia med k?

Med c.

Konsumerar du någonsin populärkultur?

Vad menar du med populärkultur? Böcker eller musik eller?

“Spelar man på Friends är man banne mig folklig”

Något som andra människor hört talas om.

Jo det gör jag.

Som vad?

Kerstin Ekman, Händelser vid vatten.

Jag tror inte att det räknas som populärkultur.

Jag går på spelningar också.

Vilket band?

Det känns som att jag snurrat in mig nu. Men i slutet av månaden ska jag gå på Laibach. Men det är verkligen inte populärkultur inser jag nu. Jo, jag ska se Depeche Mode också! Det är folkligt, eller hur? De har i alla fall blivit folkliga. Spelar man på Friends är man banne mig folklig.

Vad är din plan för kultursidan på Bygget?

Jag är inne på att ta in nya kulturskribenter, fokusera på essäer, det känns spännande. Jag vill ha en essä-flik på sajten. Men det är viktigt att det blir lite populärkultur också, inte bara Mircea Cartarescu.

Rättelse: Lotta Ilona Häyrynen, kulturskribent tillika -connoisseur, har vänligt upplyst oss om att bandet Lukas ska se stavas “Laibach” inte “Leibach”. Redaktionen ber om ursäkt.

Magdalenas nationalism värker i mig

Det var tidigt på morgonen och jag befann mig köket. Bara några dagar tidigare hade vi i SSU samlats utanför TV4:s studio för att heja på under partiledardebatten. Högt skallade det över gärdet, “Vi älskar Magda och Magda älskar oss!”. Nästan som att det rådde passionerad enighet bakom partiledaren. Men något skavde i min SSU-grupp, till min förtvivlan. En aning skepsis.

Jag lade ner en sked oboy i mjölkglaset, rätade upp mig och slog mig ner vid ett bord intill köket. Öppnade Dagens Nyheter på min telefon medan jag drack ur chokladmjölken. Med stor rubrik blottade sig artikeln: Magdalena Andersson: ”Jag vill att Sverige ska bli mer som Sverige”.

Min oro från TV-huset grep tag i mig igen.

I artikeln proklamerar statsministern stolt sin kärlek till Sverige. Ritar upp en svensk flagga. Ja, vår politik är svensk, det är svenskt med välfärd. Men det är inte svenskt med brottslighet och riskkapitalister som berövar oss välfärden. Sverige ska bli mer som Sverige. Var kommer detta ifrån?

“I dagens politiska spel finns inget utrymme för egna värderingar, om de inte sammanfaller med det samtida politiska spektaklet.”

Retoriken är inte svår att genomskåda. Sverigedemokraternas problembeskrivning har förankrat sig i politiken och samhället. I dagens politiska spel finns inget utrymme för egna värderingar, om de inte sammanfaller med det samtida politiska spektaklet. Partiernas taktik och retorik avgör vilka frågor som prioriteras, sakpolitiken följer efter.

Magdalena Andersson är inte den enda socialdemokratiska partiledare som talat om nationen. Man kan hänvisa till Per Albin Hansson, som 1921 utropade socialdemokratins fosterlandskärlek. “Vi går fram för att på demokratins fasta grund […] göra Sverige till ett gott hem för alla svenskar.”

Socialdemokratin uppfattades på Hanssons tid av borgerligheten som en revolutionär, blodtörstig ideologi som skulle orsaka kärnfamiljens förfall, privategendomens upphörande och nationens undergång. Nationalstaten som koncept var en populär idé och gick hem. De politiska och ekonomiska förhållandena uppmanade tanken om en nation och ett folk. 

Tillhör det inte då Per Albin Hanssons genialitet, att inse nationalstatens verklighet och att förvandla den till något socialdemokratiskt? “Klasskillnaden måste bort, Sverige åt alla svenskar!” Svenskarna fick i denna definition utgöra de som levde, bidrog och deltog i samhället, för Sverige. Etnicitet behöver inte stå i centrum, som i Sverigedemokraternas världssyn. Man flyttar konflikten, och gör om den för att förmedla en sann folklig politik.

“Därför värker det när Magdalena Andersson precis som hon proklamerat sin kärlek för Sverige utropar att fler utlänningar bör utvisas.”

Men ändå känns det inte bra i magen när denna retorik används av en socialdemokratisk partiledare i dag. Verkligheten består inte av en homogen befolkning där alla accepteras och ses som jämlikar. Stora grupper står utanför samhället och välfärden, och gjorde det även under Per Albins tid. Därmed står man också utanför svenskheten, och de som räknas som fientliga samhället räknas per automatik som icke-svenska. Att erkänna nationalismens roll i samhället är att erkänna att det finns något icke-nationellt, och svenskhet kommer givetvis alltid förknippas med kultur, etnicitet och dylikt. 

Därför värker det när Magdalena Andersson precis som hon proklamerat sin kärlek för Sverige utropar att fler utlänningar bör utvisas. Konsekvenserna kan bli att man helt och hållet förbiser och avsäger sig ansvaret för de problem Sverige faktiskt har. Förortskriminalitet uppfattas som en fiende som berövar Sverige, inte ett svenskt skapat problem där unga hamnar i besvärliga sociala situationer, tvingas till våld och där välfärden misslyckats med sin uppgift.

Linjen Magdalena Andersson slagit in på är inte bara en kopia av högerpopulismens retorik. Den har möjlighet att bli en slags genialisk solidaritetspopulism med en ny definition av svenskhet. Men en sådan politik skulle medföra både ett stort ansvar och en risk.

Det jag oroade mig för utanför tv-huset var inte hyllandet av svenskheten, utan risken att fler hamnar utanför.

Ossian Karlsson

Ossian Karlsson är 15 år och aktiv i SSU Wasastan. Han sitter i redaktionen för SSU Stockholms medlemstidning Ung Mening.

Skalens förbannelse

Silke Varga Laurén tecknar gärna ner sina frustrationer och tankar. Hennes hjärtefråga är jämställdhet och hon hoppas med sina serier kunna väcka så många som möjligt ur trångsynthetens dvala.

Till protokollens och havrekakornas försvar

Det har gått en dag sedan Miljöpartiet lämnade regeringen och jag står på Medborgarplatsen. Fältbiologerna håller en manifestation mot den nya, blåbruna statsbudgeten. Det är snömodd och 10 minusgrader, men en liten tapper skara orkar rulla ut sina banderoller. 

Bland de inbjudna talarna finns det gröna språkröret Per Bolund och vänsterpartiets klimatpolitiska talesperson Jens Holm. Men först upp på scenen är två medlemmar från Fridays for future. 

Sofia Axelsson inleder med att säga “Till att börja med vill jag vara tydlig med att det som sägs här är våra åsikter och inte Friday for futures”.

I mitt huvud nödgar detta frågan – ok, vad tusan gör ni här då? 

Men dagarna då man organiserade sig i grupp, satt i möten, hade omröstningar och nattmanglade över stadgeformuleringar till ljudet av knapriga, allergivänliga och prisvärda havrekakor är över.

“Bortom “lyssna på forskningen” verkar inte ens medlemmarna i Greta Thunbergs inflytelserika klimatrörelse villiga att underkasta sig gemensamma formuleringar, krav eller mål”

De ungas politiska rörelser, i den mån de formas, fungerar mer som plattformar för individer än som en organisation med en gemensam agenda och röst. Bortom “lyssna på forskningen” verkar inte ens medlemmarna i Greta Thunbergs inflytelserika klimatrörelse villiga att underkasta sig gemensamma formuleringar, krav eller mål. Detta är inget konstigt eller unikt för FFF. Det är inte heller fel. Men det är typiskt för tiden – idag står man hellre bakom kampanjer eller som del i en löst definierad rörelse, än bär medlemskap eller partibok. 

Det märks tydligt på hur alla delar av politiken och civilsamhället upplever ett hopplöst och ihållande tapp av medlemmar och aktiva. I Ungdomsbarometerns rapport Generation Z från 2021 konstateras att samtidigt som dagens tonåringar ser politiska åsikter och samhällsengagemang som viktiga bitar i identitetsbyggandet så anger färre än tidigare att de vill bli politiker eller gå med i ett politiskt parti.

På den kalla trappan på Medborgarplatsen tar Anton Foley från Fridays For Future över mikrofonen med en eldig utläggning om hur de efterkommande talarna Per Bolund och Jens Holm bara kommer leverera tomma ord, att ingen skillnad har kommit från deras politik eller kan förväntas komma. Han fortsätter och ställer den retoriska frågan om det då räcker att rösta en gång var fjärde år medan vi rusar mot en planetär kollaps.

“De enorma samhällsutmaningar som klimatförändringarna innebär kommer kräva en historisk kraftsamling av samhällsengagemang och då inte minst politisk organisering. 

Så var fan är alla?”

Svaret är såklart nej. Och det är jag den första att skriva under på. De enorma samhällsutmaningar som klimatförändringarna innebär kommer kräva en historisk kraftsamling av samhällsengagemang och då inte minst politisk organisering. 

Så var fan är alla? Varken det ökande intresset för klimatet, feminism eller antirasism har resulterat i att fler går med i de politiska partier eller civilsamhällesorganisationer som jobbar med dessa frågor. Sedan 70-talet har antalet partimedlemmar i Sverige tvärtom minskat från 1,5 miljoner till 250.000. Bara under 2020 tappade riksdagspartierna tillsammans 24.000 medlemmar, enligt Altinget.

I somras snackade jag med en vän som jobbar med medlemsvärvning för ett av riksdagspartierna. Hen höll en lång utläggning om hur man måste förbättra “medlemserbjudandet” för att locka nya unga medlemmar. Ideologisk övertygelse eller att vara del av en större kraft för förändring räcker inte längre. Frågan är inte vad du kan göra för partiet, utan vad partiet kan göra för dig. 

I den populära podden Raseriets avsnitt “PhD i Aktivism” ges en tidstypisk inblick i ungas politiska engagemang. Poddarna Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby reflekterar länge över hur man är en bra aktivist, bra allierad och över Black Lives Matter-året 2020. Viktiga frågor helt klart. Men inte ett ord yttras om hur man deltar i en organisations arbete eller ett politiskt parti. Största delen av tiden går åt till att diskutera aktivism som en helt individuell process som närmast uteslutande sker i ens egna sociala medier. 

Många har lovordat Generation Z som en politiskt medveten och påläst generation med stort politiskt engagemang. Men visst är det någonting som skaver? 

För vad spelar det för roll att dagens tonåringar kan rabbla de viktigaste fynden från den senaste IPCC-rapporten eller skarpsint spegla samhället mot Edward Saids postkoloniala teorier, om nästan ingen är villig att omsätta dessa fantastiska kunskaper i faktiskt politiskt förändringsarbete?

Sviktar deltagandet i demokratins processer så försvagas demokratin. Sociala medie-kampanjer och manifestationer är inte oviktiga verktyg för opinionsbildning, men det räcker inte. Om alla förhåller sig till samhällsutvecklingen som en betaltjänst, snarare än ett kollektivt projekt att delta i, kommer bygget snart kollapsa. Demokratin kräver politiskt deltagande.

“Det duger inte att en mycket liten grupp “politikproffs” ska driva dessa processer medan resten står på sidolinjen och recenserar samhällsutvecklingen i sociala medier”

Partierna behöver fler aktiva medlemmar som skriver motioner till kongresser och förändrar inifrån. Civilsamhällets organisationer behöver styrkan att pressa politiken med krav på förbättring och facken behöver kunna ställa krav från den maktposition deras medlemmar ger dem. Det duger inte att en mycket liten grupp “politikproffs” ska driva dessa processer medan resten står på sidolinjen och recenserar samhällsutvecklingen i sociala medier. 

Jag skriver inget av detta för att gnälla på en “hopplös ungdomsgeneration” eller för att  underkänna deras engagemang. Tvärtom imponeras jag av den kunskap och kraft som unga visar i sin aktivism. Den allvarstyngda generation Z är på alla sätt dugligare än de ironiska millennials jag tillhör. 

Men skulle jag få en politisk önskan uppfylld skulle det vara att alla de unga som så kunnigt och engagerat uttrycker sin ilska mot det politiska etablissemanget gick med i ett politiskt parti vid sidan av sin aktivism, drev samma frågor med samma driv i lokalföreningarna, på partikongresserna, in stadsdelsnämnderna, kommunerna, regionerna och i riksdag och regering. De skulle stärka politiken mer än de kan föreställa sig. 

De hot dagens unga ser vid horisonten är verkliga och allvarliga. Och att ifrågasätta de äldre generationernas förmåga att lösa dessa problem är minst sagt befogat. Därför måste  de som axlar politikens ansvar de kommande decennierna vara bättre än generationerna som stått i maktens salar före dem. 

Med det i åtanke är det också en befogad oro att, trots ungas stora engagemang, så är ytterst få intresserade av att underkasta sig partipolitisk organisering. För politik är inte bara åsikter. Det är inte heller bara aktivism. Det är ett ständigt pågående praktiskt arbete som kräver engagerat deltagande, där erfarenheter förs vidare över generationer och där dötrista möten protokollförs över torra havrekakor.

Robert Englund

Robert Englund är grön skribent med bakgrund inom klimat- och biståndspolitiken.

Var vi kom ifrån

Varje läsande människa har sina författare. De där som kommer en in på livet och som man nästan lyckas inbilla sig själv att man känner. Tyvärr gick två av ”mina” författare bort i december. 

Med Joan Didion kunde jag se det komma. Jag såg hennes sköra form i dokumentären Joan Didion: The center will not hold och läste hennes senaste bok Let me tell you what I mean. Det finns inga nya texter i den. Det är inte så konstigt. Hon var 87. Om jag lyckas bli 87 vill jag inte heller behöva skriva något nytt.

Den andra författaren var bell hooks. Det kom som en chock. Efter ännu en flytt till ett nytt land hade jag precis läst om hennes Belonging från 2009.  Den är en tidlös uppgörelse med vad det innebär att tillhöra en plats, i synnerhet en plats som tidvis är rent fientlig mot dig och där en rovdrift på miljön sliter samhället i stycken. Trots att hon själv skrivit om sin flytt tillbaka till Kentucky och Appalachia för att dö, kunde jag inte ta in att det skulle hända. 

Joan Didion och jag kommer från samma stad i Kalifornien, Sacramento. Hon var samtida med min mormor, de föddes bara två år isär. Didions familj hade levt i Kalifornien i många generationer. Min mormor körde själv dit med två småbarn i baksätet i vad som bara kan kallas en flykt från Oklahoma. 

Vår familjs upplevelse av Kalifornien är inte Didions. Men trots det gav hon mig att språk och en kulturell kontext för att förstå min mormor, mamma och var jag kommer ifrån. 

“Didions familj hade levt i Kalifornien i många generationer. Min mormor körde själv dit med två småbarn i baksätet i vad som bara kan kallas en flykt från Oklahoma. ”

Barn i Kalifornien växer upp med berättelsen om Donner-familjen som fastnade i Sierra Nevada-bergen och tvingades till kannibalism för att överleva. Vi skulle veta vad det kostade att komma till Kalifornien. Att Didions familj reste med Donnerfamiljen en del av vägen till Kalifornien är ödesmättat. Deras resa beskrivs ingående i memoaren Mitt Kalifornien. 

Didion skildrade Kalifornien med en kall, intellektuell röst. Trots sitt arbete som manusförfattare var det inte Hollywood som intresserade henne i första hand. Det var Kaliforniens mörker, banaliteter och falskheter som hon riktade sin blick mot. 

”The apparent ease of California life is an illusion, and those who believe the illusion real live here in only the most temporary way.”

Meningen återfinns i The White Album i artikeln med namnet Holy Water. Den behandlar det till synes torra ämnet vatteninfrastruktur i Kalifornien. Det som klarnar är att livet i staten, det bördiga jordbruket i Central Valley som håller hela landet vid liv bara möjliggörs genom en vansinnig förflyttning av vatten. Vatten som nu efter år av torka och eld blivit än mer dyrbar. 

Den gröna platsen som mina föräldrar gifte sig på utanför Sacramento har torkat igen.

Kalifornien har alltid haft bränder. Men de senaste åren har de blivit fler och större. Didions och min mormors sista år i livet var under ett täcke av rök. Den brutala förstörelsen av den naturliga miljön går inte att fly ifrån. I slutet av The White Album finns texten Quiet Days in Malibu när Didion får konfrontera Kaliforniens löpeld. Elden trycker ut henne till havet.

När hooks flyttar hem till Appalachia i Belonging möter hon bergstoppsbrytning. En process där kol bryts genom att förstöra hela toppen av berg, på ett mekaniskt sätt utan hänsyn till varken skog, lokal- eller urbefolkning. 

“Hooks böcker om utbildning är bland hennes minst kända. Men för mig var det en av dem som fick henne att gå från en intressant tänkare till att bli en del av mitt liv.”

Hooks var likt många akademiker ambulerande. För de flesta är detta ett resultat av prekära anställningskontrakt. Trots och tack vare sitt kändisskap flyttade hon tillbaka till Kentucky för att arbeta som lärare på Berea college. Ett college i USA där ingen student betalar avgifter, något som blivit väldigt ovanligt.

Rhode Island, arkitekter och jesuiter skapade egna lärosäten för att kunna ta hand om sina. Idag är det amerikanska utbildningssystemet en kapitalistisk mardröm snarare än kommunitärt experimenterande. Min mamma lyckades finansiera sina studier genom ett landhockeystipendium och extraknäck, det hade aldrig gått idag. Berea är den sista personen i rummet innan ljuset släcks. 

Hooks böcker om utbildning är bland hennes minst kända. Men för mig var det en av dem som fick henne att gå från en intressant tänkare till att bli en del av mitt liv.

Jag fann Teaching to transgress när jag som studentaktivist försökte förstå kritisk pedagogik. Jag var på väg till ännu en torr konferens när hooks revolutionära syn på hur klassrummet skulle kunna vara öppnade en dörr. 

Kritisk pedagogik är en utbildningsfilosofi grundad av brasilianska Paulo Freire. Han förstod att utbildning utformad av kolonialmakten för att kontrollera aldrig skulle kunna vara den förlösande kraft som den behövde vara. Han ville ge elever och lärare metoder för att tänka kritiskt.

Freire var en av hooks stora inspirationer. Underrubriken till Teaching to transgress är Education as a practice of freedom, utbildning som ett frihetsutövande. Frihet är det hooks är ute efter. Hon skiljer mellan information och kunskap. Hon erbjuder en radikal idé: utbildning ska vara spännande, elever ska behandlas som hela människor med erfarenheter och egna roller i klassrummet. 

“Hooks såg klassdynamiken i klassrummet, en verklighet som borgerliga amerikaner blundat för.”

I Sverige har vi lyckats sälja ut våra skolor till utländska investerare som vi inte ens vet namnet på. Vi upptäcker att vi sitter och diskuterar om det är lämpligt att skolkoncern har regler om flickors kjolar. I denna bisarra kontext är hooks vision om utbildning som en frihetsskapande plats mer än en frisk fläkt, den är klar sjö i en tyst skog. 

Hooks tillhörde en fattig arbetarklass och växte upp i Kentucky mitt under avsegregeringen. Hon blundade inte för verkligheten utan tog med den in i klassrummet. Hon såg klassdynamiken i klassrummet, en verklighet som borgerliga amerikaner blundat för. Hon såg inte bara den destruktiva dynamiken utan jobbade metodiskt för att skapa lärande gemenskaper. Hon fortsatte med det svåra arbetet även när hon kunde försörja sig endast på sitt skrivande. 

I Sverige är hooks mest känd för sin viktiga roll som svart feminist. Jag tror tyvärr att det har lett till att det framförallt är en mindre grupp inom feministiska kretsar som har läst henne. Det är en förlust, särskilt i en tid när den breda politiska vänstern i Sverige har svårt att formulera en vision som är större än att vi inte ska vara högern.

Det finns anledning att hylla hooks för hennes stil i likhet med Joan Didion. Didions stil är ikonisk, hon ägnade stor kraft åt att mejsla fram varje mening. Hon inspirerade en hel generation författare och skribenter. Det är självfallet inte samma sorts stilval det handlar om i hooks fall. 

Hooks är en akademiker, inte journalist eller manusförfattare, det är en annan sorts skrivande. Men hooks valde att skriva för att kunna läsas brett även när hon skrev akademiskt. Det är långt ifrån ett självklart val i en värld som präglas av det motsatta. 

Hon experimenterade, hennes personliga röst tog plats. I Teaching to transgress har hon ett samtal med sig själv om just Paulo Freire. I sitt eget namn Gloria Watkins intervjuar hon sin pseudonym hooks. På ett skämtsamt och kärleksfullt sätt. Att bryta mot konventioner på det här sättet innebar att hooks tog stora risker. 

Didion dog när hon var 87. Hooks var 69. Det är svårt att inte påminnas om det faktum att svarta kvinnor i USA i snitt har en kortare livslängd än vita kvinnor. Vi behövde alla några fler år med hooks. 

Rest in Power. 

Elisabeth Gehrke

Elisabeth bor i Köpenhamn med sin sambo och hunden Cassie. Hon lämnade nyligen ett politiskt yrkesliv i EU för att hinna läsa fler böcker. 

SVT-programmet dryper av rasism

Uppdrag Granskning inleder året med ett mörkt avsnitt om stadsdelen Tjärna Ängar i Borlänge. Polisen klassar Tjärna Ängar som ett särskilt utsatt område och avsnittet är tänkt lyfta blicken kring vad som egentligen sker i västra Borlänge.

I stället möts vi av ett reportage där journalister konfronterar barn och ställer ogrundade frågor till förbipasserande. Vad hände med kvalitetsjournalistiken? Där finns ingen plats för denna typ av etiska övertramp.

De som fått mest utrymme i programmet är makthavarna. Polisen, politiker. När trångboddhet diskuteras får vi höra en hyresvärd gissa sig till varför de inte har exakta siffror på hur många som bor i deras lägenheter.

Reportaget har föga förvånande ett färgblint format som befäster stereotypa föreställningar. Efter sändningen har till och med polisen i Borlänge gått ut med en kompletterande bild av situationen. De är missnöjda över att den positiva utvecklingen med ökad polisiär närvaro och minskade brott inte lyftes fram i programmet.

I sin helhet blir avsnittet ett verktyg som kan användas för att underblåsa rasismen mot svensksomalier och stigmatiseringen av riskområden. Det fattas en strukturell granskning och en förståelse för frågans komplexitet. Detta borde vara självklarheter för Sveriges största granskande tv-program.

Vid upprepade tillfällen säger teamet att det är svårt att få kontakt med de boende i området och generellt med människor som bor i riskområden. Ett tips är att inte inleda samtal genom att trycka upp kameror i de boendes ansikten och provokativt fråga varför de inte vill bli filmade.

Det var ofräscht att se på, Uppdrag Granskning.

Yasmine Abdullahi

Yasmine Abdullahi är frilansjournalist och studerar dokumentärfilm.

Glöm tanken på att äga din egen kropp

I den feministiska kampen hörs ofta varianter av samma slagord: äg din kropp! I kampen mot sexuellt ofredande och våld har det blivit ett sätt att markera gränser, i abortfrågan handlar det om rätten att få bestämma över sitt eget liv, inom kroppsaktivismen är det ett försök att skaka av sig patriarkala begränsningar och skönhetsnormer. Allt från Billie Eilishs Vogue-omslag i underkläder till att vi lär våra barn att ropa “stopp min kropp!” motiveras på samma sätt.

Att en så stor del av den feministiska kampen har gått ut på, och fortfarande går ut på, att ge kvinnor äganderätt över sina egna kroppar är naturligt. Vi kämpar mot en idétradition inom vilken kvinnor, ofta rent juridiskt, ansetts vara och behandlats som mäns egendom. I sammanhanget framstår kvinnors självägande som ett självklart politiskt mål. 

Den lagstiftning som tidigare säkerställde mäns rätt till kvinnors kroppar, till exempel mannens sexuella rätt till sin hustrus kropp, har avskaffats. Men synsättet lever vidare. Vi ser det hos män som anser sig ha rätten att kladda (om än inte tafsa) eller kontrollera kvinnors kroppar, utseende och klädsel. 

Det är bättre att kvinnor äger sina egna kroppar än att män gör det. Men samtidigt är det något som skaver i själva idén om människokroppen som ägodel, något som man överhuvudtaget kan äga på samma sätt som man äger sitt hus eller sin bil.

Äganderätten förknippas oftast med fri förfoganderätt, inklusive rätten att förstöra, och rätten till avkastning. Rent juridiskt är det ovanligt att ha full äganderätt över sin egen kropp, även i Sverige. Vi har inte rätt att göra exakt som vi vill med våra kroppar, till exempel får vi inte sälja våra organ eller hyra ut vår livmoder.

Vissa förfasas över att lagen inte ger oss full äganderätt över våra egna kroppar. Den franska filosofen Gaspard Koenig ondgör sig i ett TED-talk över det faktum att vi inte har rätten att låta oss ätas upp, även under samtycke (ja, på riktigt!). Koenig hänvisar uppskattande till John Locke, allmänt sedd som den förste filosofen som försökte fastställa varje människas äganderätt till sig själv.

Men det finns uppenbara problem med att tänka på våra kroppar som våra ägodelar, och många av de viktigaste argumenten kommer från marxismen och feminismen. Ägodelar kan prissättas, köpas och säljas på marknaden. Samhällssystem i vilka människokroppen – och framför allt kvinnokroppen – betraktas som en ägodel leder till en varufiering av kroppen som många marxister och feminister oroar sig för. Om kroppen som ägodel lätt förvandlas till en vara på marknaden kanske det blir lättare att se även människan som vara. Om kroppen är oskiljaktig från människan är det ännu värre än så: all varufiering av kroppen är redan en varufiering av människan.

Svårigheten med den här typen av argument är att de är mer radikala än vad de ger sken av. Skillnaden mellan surrogatmödraskap eller sexarbete och annat arbete mot betalning är inte att vi säljer våra kroppar endast i det ena fallet. Vid alla former av lönearbete säljer vi våra kroppar och deras funktioner, vare sig det är genom att städa golv eller hålla föreläsningar. Om det problematiska i att sälja våra kroppar ligger i att människan då reduceras till en vara, måste allt lönearbete betraktas som problematiskt.

Självklart kan vissa typer av uthyrning av kroppen vara mer eller mindre utnyttjande, och därför kan det finnas pragmatiska skäl att förbjuda surrogatmödraskap och organförsäljning men inte andra typer av lönearbete. Men om varufiering av människan är ett problem, och kroppen erkänns som oskiljaktig från människan, måste analysen leda till en genomgående kritik även av lönearbete.

Men det finns ett än mer slående argumentet för att vi inte bör se våra kroppar som våra ägodelar som kan tilltala fler än inbitna marxister. Det är att idén om självägande får helt fel konsekvenser när vi tänker på olika typer av kränkningar av vår kroppsliga integritet. 

Om din kropp är din ägodel borde det rimligtvis innebära att sexuella ofredanden går att likställa med att någon använder dina ägodelar utan ditt samtycke. Detta är, helt uppenbart, fel sätt att förstå dessa brott. En del av kränkningen i sexuella ofredanden består av att någon annan använder din kropp just som ett objekt, trots att du, ditt förkroppsligade jag, är ett subjekt.

Vi talar ofta om kroppen som något vi äger, något vi använder oss av för att åstadkomma det vi vill. Idén finns i vårt språk – vi säger ‘min hand’, ‘mitt ben’ precis som vi säger: ‘min bok’, ‘mitt hus’. Vi ser på våra egna kroppar som objekt – vi kan ta på våra kroppsdelar, förflytta dem.

Men kroppen är mycket mer än ett instrument vi använder oss av eller ett objekt vi äger. Ägodelar är värdefulla för att vi kan använda dem på olika sätt. Men våra kroppar är inte endast värdefulla som verktyg, och inte heller endast för att de utgör förutsättningen för vårt liv. Din kropp är inte en del av dig, den är du. Den är värdefull i sig. 

Så nej, vi äger inte våra kroppar. Vi är våra kroppar. Det är därför det är omöjligt att distansera oss från det som händer med kroppen, och därför andras respektlösa hantering av våra kroppar är en sådan fruktansvärd kränkning. Inte av vår äganderätt, utan av oss själva.

Filippa Ronquist är doktorand i filosofi vid UCL i London. Hon föredrar Hume framför Kant, och filosoferar helst om frågor som berör politik, samhälle och kultur.

Rapport från skådislivet

Du kanske undrar hur det känns att vara en oetablerad, okänd, frilansande skådespelare under en pandemi? Jo tack, det är synd att klaga. Jag är inte på något sätt den som haft det värst. 

Men som de flesta skådespelare lider jag av en ovanlig störning. Jag längtar ständigt efter att höras och synas. När normala människor listar att tala inför publik som sin absolut värsta rädsla, värre än död, sjukdom och ekonomisk konkurs, kastar vi skådespelare oss glatt upp på scenen och apar oss. 

Kanske handlar det om något sedan länge bortglömt apungetrauma. Oavsett är vi ständigt på jakt efter nästa fix: skratten, bekräftelsen, applåderna.

Så kom pandemin. Borta var skratten och bekräftelsen. Teateraporna tvingades bevittna hur människor kväll efter kväll gick ut på sina balkonger för att applådera åt en helt annan yrkesgrupp. 

Du undrade hur det känns att vara en oetablerad, okänd, frilansande skådespelare under en pandemi?

Tänk dig att du kör bil på en smal skogsväg om natten. Mörkret trycker mot sidorutorna. Det enda som lyser upp vägen framför dig är billyktorna. Du ser bara så långt som ljuskäglan når. När som helst kan något kasta sig ut framför bilen. 

Det går inte att vända om. Det enda du kan göra är att fortsätta framåt och hoppas på det bästa. Att det kanske ljusnar, eller möjligen kommer en påfart till en motorväg.

Lägg därtill insikten att du är fullständigt onödig för samhället. En cirkuschimpans utan funktion. Absolut inte en läkare, sjuksköterska eller ens en ordentlig arbetare. Inte en av alla de som ståndaktigt och med fara för det egna livet ser till att bussar, äldrevård och snabbköp fungerar som vanligt.

Nej, i stället är du en gnällig och pretentiös parasit som inte haft en ordentlig inkomst sedan våren 2020. Som suttit hemma på din kammare och vältrat dig i självförakt och en ständigt växande känsla av att bara bli mindre och mindre ung och lovande. Det är stor skillnad på att vara 26 år och ”på gång” och att vara snart 30 och för det mesta arbetsbefriad. 

Du kommer på dig själv med att undra varför du överhuvudtaget satte dig i bilen från första början. När du vred om nyckeln var det ljust och soligt. Att ge sig ut på en smal liten skogsväg – en sån där som man inte riktigt vet vart den leder, en som inte alla andra tar, en speciell väg som gör den som åker på den unik – kändes vid tillfället som en bra idé.

Nu sitter du ensam på vägen mot snabbnudlar, obetalda fakturor och garantipension. Dessutom ska du behöva höra på när de stora gorillorna, med fasta anställningar på upphöjda institutioner, ojar sig över inställda premiärer och tomma salonger, samtidigt som det enda du kan tänka på är hur otroligt gärna du hade velat ha det de har. En fast anställning. En lön som kommer in varje månad. Och, kanske allra mest, en flock apor att oja sig med. 

Men, jag kan egentligen inte klandra dem. De är precis som jag, djupt och obotligt störda. Även om en apa i bur får sina biologiska behov tillfredsställda, betyder det inte att den inte längtar efter sitt naturliga habitat.

Edda Edlund är skådespelare med bakgrund som regissör och manusförfattare i fria teatergrupper. 

Det finns en väldig massa kultursidor där ute

Det finns en väldig massa kultursidor där ute. Recensenter som apar efter varandra, läser Strindberg till frukost och pissar rödvin. De tävlar om läsare och prestige.

Bygget kultur kommer inte ge sig in i den matchen. Framför allt för att vi skulle få spö direkt. Vi har inga pengar, inga toppnamn eller brevlådor fulla av recensionsexemplar och premiärinbjudningar.

Vår kultursida är till för skribenter som vill testa något nytt. Kanske en ledarskribent som alltid velat gå på teater. Eller en student som vill börja publicera sina bokrecensioner.

Vi kommer vara en blandning av allvarligt och trams. De kommande veckorna publicerar vi allt från en tecknad följetong om pandemin till en astrologisk analys av valåret och en lång krönika om Joan Didion och Bell Hooks mindre kända verk.

Vill du börja skriva kulturtexter? Vi kan inte erbjuda feta arvoden eller prestige. Det vi däremot ger våra skribenter är hjälp från erfarna redaktörer, en gemenskap och en knuff in i skrivandets värld.

Dörrarna är öppna! Stig på.