Till protokollens och havrekakornas försvar

Det har gått en dag sedan Miljöpartiet lämnade regeringen och jag står på Medborgarplatsen. Fältbiologerna håller en manifestation mot den nya, blåbruna statsbudgeten. Det är snömodd och 10 minusgrader, men en liten tapper skara orkar rulla ut sina banderoller. 

Bland de inbjudna talarna finns det gröna språkröret Per Bolund och vänsterpartiets klimatpolitiska talesperson Jens Holm. Men först upp på scenen är två medlemmar från Fridays for future. 

Sofia Axelsson inleder med att säga “Till att börja med vill jag vara tydlig med att det som sägs här är våra åsikter och inte Friday for futures”.

I mitt huvud nödgar detta frågan – ok, vad tusan gör ni här då? 

Men dagarna då man organiserade sig i grupp, satt i möten, hade omröstningar och nattmanglade över stadgeformuleringar till ljudet av knapriga, allergivänliga och prisvärda havrekakor är över.

“Bortom “lyssna på forskningen” verkar inte ens medlemmarna i Greta Thunbergs inflytelserika klimatrörelse villiga att underkasta sig gemensamma formuleringar, krav eller mål”

De ungas politiska rörelser, i den mån de formas, fungerar mer som plattformar för individer än som en organisation med en gemensam agenda och röst. Bortom “lyssna på forskningen” verkar inte ens medlemmarna i Greta Thunbergs inflytelserika klimatrörelse villiga att underkasta sig gemensamma formuleringar, krav eller mål. Detta är inget konstigt eller unikt för FFF. Det är inte heller fel. Men det är typiskt för tiden – idag står man hellre bakom kampanjer eller som del i en löst definierad rörelse, än bär medlemskap eller partibok. 

Det märks tydligt på hur alla delar av politiken och civilsamhället upplever ett hopplöst och ihållande tapp av medlemmar och aktiva. I Ungdomsbarometerns rapport Generation Z från 2021 konstateras att samtidigt som dagens tonåringar ser politiska åsikter och samhällsengagemang som viktiga bitar i identitetsbyggandet så anger färre än tidigare att de vill bli politiker eller gå med i ett politiskt parti.

På den kalla trappan på Medborgarplatsen tar Anton Foley från Fridays For Future över mikrofonen med en eldig utläggning om hur de efterkommande talarna Per Bolund och Jens Holm bara kommer leverera tomma ord, att ingen skillnad har kommit från deras politik eller kan förväntas komma. Han fortsätter och ställer den retoriska frågan om det då räcker att rösta en gång var fjärde år medan vi rusar mot en planetär kollaps.

“De enorma samhällsutmaningar som klimatförändringarna innebär kommer kräva en historisk kraftsamling av samhällsengagemang och då inte minst politisk organisering. 

Så var fan är alla?”

Svaret är såklart nej. Och det är jag den första att skriva under på. De enorma samhällsutmaningar som klimatförändringarna innebär kommer kräva en historisk kraftsamling av samhällsengagemang och då inte minst politisk organisering. 

Så var fan är alla? Varken det ökande intresset för klimatet, feminism eller antirasism har resulterat i att fler går med i de politiska partier eller civilsamhällesorganisationer som jobbar med dessa frågor. Sedan 70-talet har antalet partimedlemmar i Sverige tvärtom minskat från 1,5 miljoner till 250.000. Bara under 2020 tappade riksdagspartierna tillsammans 24.000 medlemmar, enligt Altinget.

I somras snackade jag med en vän som jobbar med medlemsvärvning för ett av riksdagspartierna. Hen höll en lång utläggning om hur man måste förbättra “medlemserbjudandet” för att locka nya unga medlemmar. Ideologisk övertygelse eller att vara del av en större kraft för förändring räcker inte längre. Frågan är inte vad du kan göra för partiet, utan vad partiet kan göra för dig. 

I den populära podden Raseriets avsnitt “PhD i Aktivism” ges en tidstypisk inblick i ungas politiska engagemang. Poddarna Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby reflekterar länge över hur man är en bra aktivist, bra allierad och över Black Lives Matter-året 2020. Viktiga frågor helt klart. Men inte ett ord yttras om hur man deltar i en organisations arbete eller ett politiskt parti. Största delen av tiden går åt till att diskutera aktivism som en helt individuell process som närmast uteslutande sker i ens egna sociala medier. 

Många har lovordat Generation Z som en politiskt medveten och påläst generation med stort politiskt engagemang. Men visst är det någonting som skaver? 

För vad spelar det för roll att dagens tonåringar kan rabbla de viktigaste fynden från den senaste IPCC-rapporten eller skarpsint spegla samhället mot Edward Saids postkoloniala teorier, om nästan ingen är villig att omsätta dessa fantastiska kunskaper i faktiskt politiskt förändringsarbete?

Sviktar deltagandet i demokratins processer så försvagas demokratin. Sociala medie-kampanjer och manifestationer är inte oviktiga verktyg för opinionsbildning, men det räcker inte. Om alla förhåller sig till samhällsutvecklingen som en betaltjänst, snarare än ett kollektivt projekt att delta i, kommer bygget snart kollapsa. Demokratin kräver politiskt deltagande.

“Det duger inte att en mycket liten grupp “politikproffs” ska driva dessa processer medan resten står på sidolinjen och recenserar samhällsutvecklingen i sociala medier”

Partierna behöver fler aktiva medlemmar som skriver motioner till kongresser och förändrar inifrån. Civilsamhällets organisationer behöver styrkan att pressa politiken med krav på förbättring och facken behöver kunna ställa krav från den maktposition deras medlemmar ger dem. Det duger inte att en mycket liten grupp “politikproffs” ska driva dessa processer medan resten står på sidolinjen och recenserar samhällsutvecklingen i sociala medier. 

Jag skriver inget av detta för att gnälla på en “hopplös ungdomsgeneration” eller för att  underkänna deras engagemang. Tvärtom imponeras jag av den kunskap och kraft som unga visar i sin aktivism. Den allvarstyngda generation Z är på alla sätt dugligare än de ironiska millennials jag tillhör. 

Men skulle jag få en politisk önskan uppfylld skulle det vara att alla de unga som så kunnigt och engagerat uttrycker sin ilska mot det politiska etablissemanget gick med i ett politiskt parti vid sidan av sin aktivism, drev samma frågor med samma driv i lokalföreningarna, på partikongresserna, in stadsdelsnämnderna, kommunerna, regionerna och i riksdag och regering. De skulle stärka politiken mer än de kan föreställa sig. 

De hot dagens unga ser vid horisonten är verkliga och allvarliga. Och att ifrågasätta de äldre generationernas förmåga att lösa dessa problem är minst sagt befogat. Därför måste  de som axlar politikens ansvar de kommande decennierna vara bättre än generationerna som stått i maktens salar före dem. 

Med det i åtanke är det också en befogad oro att, trots ungas stora engagemang, så är ytterst få intresserade av att underkasta sig partipolitisk organisering. För politik är inte bara åsikter. Det är inte heller bara aktivism. Det är ett ständigt pågående praktiskt arbete som kräver engagerat deltagande, där erfarenheter förs vidare över generationer och där dötrista möten protokollförs över torra havrekakor.

Robert Englund

Robert Englund är grön skribent med bakgrund inom klimat- och biståndspolitiken.