Kulturen kollar på Mandomsprovet
Kulturredaktörerna Susanna Kierkegaard och Lukas de Veen gick och såg Mandomsprovet på Stadsteatern i Stockholm.
Pjäsen är en tolkning av filmen Mandomsprovet (The Graduate), amerikansk film från 1967 med Dustin Hoffman och Anne Bancroft i huvudrollerna. Den handlar om en äldre kvinna, Mrs Robinson, som förför en nyutexaminerad yngling, Benjamin.
Tyvärr har det tagit så lång tid för kulturredaktörerna att skriva ihop den här texten att pjäsen slutat gå. Ni som inte hann se den får helt enkelt nöja er med denna återberättelse. Eller kolla på filmen.
Susanna: Mandomsprovet var den första filmen jag såg och verkligen, verkligen älskade. En kompis drog med mig till filmklubben i Oxford som spelade den när jag pluggade där, det måste ha varit runt 2015. Jag har alltid tyckt att film är lite tråkigt så jag hade inga stora förväntningar. Men jag satt och gapade under hela visningen och var helt lyrisk efteråt. Jag älskade musiken av Simon & Garfunkel och tonen genom hela filmen. Därför var jag väldigt sugen på att se pjäsen.
Lukas: Jag har ju inte sett filmen och hade nog bara en vag föraning om handlingen, att Dustin Hoffman var med, samt något om låten “Mrs. Robinson” kopplat till filmen. Så för mig var det spännande att gå på en föreställning som jag visste så lite om.
S: Det finns ju två scener i filmen som jag tycker är otroliga. Den första är när Hoffman kommer ut i dykardräkt på sin examensfest, det är filmat genom cyklopglasögonen och allt man hör är hans sugande andning genom snorkeln. Sättet han tittar ut på sina föräldrars vettvillingar till vänner som hejar på honom när han ska dyka ner i trädgårdspoolen för att testa sin examenspresent är typ den bästa gestaltningen av alienation jag sett. Så jag blev väldigt exalterad när även pjäsen inleddes med den scenen.
L: Den scenen var ju lite intressant för mig just för att jag inte sett filmen innan. Dykningen blir ju väldigt abstrakt på en teaterscen när Rasmus Luthander stapplar fram gråtandes, i våtdräkt och grodfötter. Jag fattade ingenting.
S: Jag tyckte i och för sig också att scenen var lite väl lång. Den andra scenen från filmen jag gillar bäst – behöver man spoilervarna när det gått 56 år sedan premiären? – är i slutet när Hoffman står och vrålar ELAAAAINE! ELAAAAAAAINE! från en balkong i kyrkan där hans stora kärlek håller på att gifta sig med en annan man. Först glor alla gäster förskräckt på honom, men sedan skriker hon BEEEENJAMIIIIN! tillbaka och så är saken avgjord. Det är en så galen scen, romantisk på ett lite panikartat sätt. Den blev tyvärr inte riktigt lika kraftfullt på teater. Svårt att vråla så varje kväll som skådis kanske, man måste tänka på arbetsmiljön.
L: Jag tror att det var lite mitt misstag, att jag till en början inte fattade att föreställningen var rolig med avsikt. Kombinationen kultfilm + Stadsteatern gav mig på förhand vibbarna av att det här är nog väldigt seriöst och allvarligt. På scen kan det ju ibland uppfattas som att saker är oavsiktligt roliga. När jag insåg att det inte var så kände jag mig lite dum: här kommer jag och tolkar den stora teaterkonsten (TM) och så ligger skämtet på mig. Å andra sidan tänker jag att just de scener som inte är lika bra i filmen kanske får större utrymme på en teaterscen? Berättelsen berättas på ett annat sätt och får kanske möjlighet att bli intrikat. Om nu det skulle vara det viktiga.
S: Jag blev lite förvånad över att Benjamin och Mrs Robinson hånglade så mycket på scen.
L: Och så länge. Varje dag. Jag tänkte mycket på om man som skådespelare tröttnar på det eller ser fram emot det? Typ: “I kväll ska jag hångla med Marianne Richardsson, yes!”
S: “Igen!”
L: Hur skulle du betygsätta hånglet?
S: Lugn, det här är inte Stoppa pressarna. Vad ger du hela pjäsen i betyg?
L: Sex av tio byggklossar. Du?
S: Skulle nog ge sju ändå. Men det kanske är för att jag har svårt att skilja den från filmen. Pjäsen glänser när man ser den genom cyklopglasögonens ljuva filter.