Magdalenas nationalism värker i mig

Det var tidigt på morgonen och jag befann mig köket. Bara några dagar tidigare hade vi i SSU samlats utanför TV4:s studio för att heja på under partiledardebatten. Högt skallade det över gärdet, “Vi älskar Magda och Magda älskar oss!”. Nästan som att det rådde passionerad enighet bakom partiledaren. Men något skavde i min SSU-grupp, till min förtvivlan. En aning skepsis.

Jag lade ner en sked oboy i mjölkglaset, rätade upp mig och slog mig ner vid ett bord intill köket. Öppnade Dagens Nyheter på min telefon medan jag drack ur chokladmjölken. Med stor rubrik blottade sig artikeln: Magdalena Andersson: ”Jag vill att Sverige ska bli mer som Sverige”.

Min oro från TV-huset grep tag i mig igen.

I artikeln proklamerar statsministern stolt sin kärlek till Sverige. Ritar upp en svensk flagga. Ja, vår politik är svensk, det är svenskt med välfärd. Men det är inte svenskt med brottslighet och riskkapitalister som berövar oss välfärden. Sverige ska bli mer som Sverige. Var kommer detta ifrån?

“I dagens politiska spel finns inget utrymme för egna värderingar, om de inte sammanfaller med det samtida politiska spektaklet.”

Retoriken är inte svår att genomskåda. Sverigedemokraternas problembeskrivning har förankrat sig i politiken och samhället. I dagens politiska spel finns inget utrymme för egna värderingar, om de inte sammanfaller med det samtida politiska spektaklet. Partiernas taktik och retorik avgör vilka frågor som prioriteras, sakpolitiken följer efter.

Magdalena Andersson är inte den enda socialdemokratiska partiledare som talat om nationen. Man kan hänvisa till Per Albin Hansson, som 1921 utropade socialdemokratins fosterlandskärlek. “Vi går fram för att på demokratins fasta grund […] göra Sverige till ett gott hem för alla svenskar.”

Socialdemokratin uppfattades på Hanssons tid av borgerligheten som en revolutionär, blodtörstig ideologi som skulle orsaka kärnfamiljens förfall, privategendomens upphörande och nationens undergång. Nationalstaten som koncept var en populär idé och gick hem. De politiska och ekonomiska förhållandena uppmanade tanken om en nation och ett folk. 

Tillhör det inte då Per Albin Hanssons genialitet, att inse nationalstatens verklighet och att förvandla den till något socialdemokratiskt? “Klasskillnaden måste bort, Sverige åt alla svenskar!” Svenskarna fick i denna definition utgöra de som levde, bidrog och deltog i samhället, för Sverige. Etnicitet behöver inte stå i centrum, som i Sverigedemokraternas världssyn. Man flyttar konflikten, och gör om den för att förmedla en sann folklig politik.

“Därför värker det när Magdalena Andersson precis som hon proklamerat sin kärlek för Sverige utropar att fler utlänningar bör utvisas.”

Men ändå känns det inte bra i magen när denna retorik används av en socialdemokratisk partiledare i dag. Verkligheten består inte av en homogen befolkning där alla accepteras och ses som jämlikar. Stora grupper står utanför samhället och välfärden, och gjorde det även under Per Albins tid. Därmed står man också utanför svenskheten, och de som räknas som fientliga samhället räknas per automatik som icke-svenska. Att erkänna nationalismens roll i samhället är att erkänna att det finns något icke-nationellt, och svenskhet kommer givetvis alltid förknippas med kultur, etnicitet och dylikt. 

Därför värker det när Magdalena Andersson precis som hon proklamerat sin kärlek för Sverige utropar att fler utlänningar bör utvisas. Konsekvenserna kan bli att man helt och hållet förbiser och avsäger sig ansvaret för de problem Sverige faktiskt har. Förortskriminalitet uppfattas som en fiende som berövar Sverige, inte ett svenskt skapat problem där unga hamnar i besvärliga sociala situationer, tvingas till våld och där välfärden misslyckats med sin uppgift.

Linjen Magdalena Andersson slagit in på är inte bara en kopia av högerpopulismens retorik. Den har möjlighet att bli en slags genialisk solidaritetspopulism med en ny definition av svenskhet. Men en sådan politik skulle medföra både ett stort ansvar och en risk.

Det jag oroade mig för utanför tv-huset var inte hyllandet av svenskheten, utan risken att fler hamnar utanför.

Ossian Karlsson

Ossian Karlsson är 15 år och aktiv i SSU Wasastan. Han sitter i redaktionen för SSU Stockholms medlemstidning Ung Mening.