Rapport från skådislivet
Du kanske undrar hur det känns att vara en oetablerad, okänd, frilansande skådespelare under en pandemi? Jo tack, det är synd att klaga. Jag är inte på något sätt den som haft det värst.
Men som de flesta skådespelare lider jag av en ovanlig störning. Jag längtar ständigt efter att höras och synas. När normala människor listar att tala inför publik som sin absolut värsta rädsla, värre än död, sjukdom och ekonomisk konkurs, kastar vi skådespelare oss glatt upp på scenen och apar oss.
Kanske handlar det om något sedan länge bortglömt apungetrauma. Oavsett är vi ständigt på jakt efter nästa fix: skratten, bekräftelsen, applåderna.
Så kom pandemin. Borta var skratten och bekräftelsen. Teateraporna tvingades bevittna hur människor kväll efter kväll gick ut på sina balkonger för att applådera åt en helt annan yrkesgrupp.
Du undrade hur det känns att vara en oetablerad, okänd, frilansande skådespelare under en pandemi?
Tänk dig att du kör bil på en smal skogsväg om natten. Mörkret trycker mot sidorutorna. Det enda som lyser upp vägen framför dig är billyktorna. Du ser bara så långt som ljuskäglan når. När som helst kan något kasta sig ut framför bilen.
Det går inte att vända om. Det enda du kan göra är att fortsätta framåt och hoppas på det bästa. Att det kanske ljusnar, eller möjligen kommer en påfart till en motorväg.
Lägg därtill insikten att du är fullständigt onödig för samhället. En cirkuschimpans utan funktion. Absolut inte en läkare, sjuksköterska eller ens en ordentlig arbetare. Inte en av alla de som ståndaktigt och med fara för det egna livet ser till att bussar, äldrevård och snabbköp fungerar som vanligt.
Nej, i stället är du en gnällig och pretentiös parasit som inte haft en ordentlig inkomst sedan våren 2020. Som suttit hemma på din kammare och vältrat dig i självförakt och en ständigt växande känsla av att bara bli mindre och mindre ung och lovande. Det är stor skillnad på att vara 26 år och ”på gång” och att vara snart 30 och för det mesta arbetsbefriad.
Du kommer på dig själv med att undra varför du överhuvudtaget satte dig i bilen från första början. När du vred om nyckeln var det ljust och soligt. Att ge sig ut på en smal liten skogsväg – en sån där som man inte riktigt vet vart den leder, en som inte alla andra tar, en speciell väg som gör den som åker på den unik – kändes vid tillfället som en bra idé.
Nu sitter du ensam på vägen mot snabbnudlar, obetalda fakturor och garantipension. Dessutom ska du behöva höra på när de stora gorillorna, med fasta anställningar på upphöjda institutioner, ojar sig över inställda premiärer och tomma salonger, samtidigt som det enda du kan tänka på är hur otroligt gärna du hade velat ha det de har. En fast anställning. En lön som kommer in varje månad. Och, kanske allra mest, en flock apor att oja sig med.
Men, jag kan egentligen inte klandra dem. De är precis som jag, djupt och obotligt störda. Även om en apa i bur får sina biologiska behov tillfredsställda, betyder det inte att den inte längtar efter sitt naturliga habitat.
Edda Edlund är skådespelare med bakgrund som regissör och manusförfattare i fria teatergrupper.