Laibach har gått från naziflört till kul

Förväntningarna är höga när slovenska Laibach kommer till Nya Cirkus. De skulle egentligen varit här för ett år sedan, men spelningen ställdes in under den sista pandemivågen. Med flera nya skivor ute och nytt blod i bandet kan förutsättningarna inte vara bättre.

De över fyrtio år gamla experimentella industrirockarna har prövat på de flesta genrer och tolkat klassiker av bland andra Queen, Beatles och Opus, men de har aldrig tidigare varit inne på country.

Därför känns det otippat när bandets frontman Milas Fras kliver upp på scenen i en gigantisk cowboyhatt och skanderar Love is still alive med sin mörka, såriga stämma. 

Konserten delas upp i flera omgångar. Den första fokuserar på den nya EP:n “Love is still alive”, som kom ut för ett par veckor sedan. Scenshowen är minutiöst planerad: filmer på galaxer, planeter, spermier och celler varvas mellan varandra och fångar människans hisnande litenhet på ett humoristiskt sätt genom den gladlynta country-synthpopen från skivan.

Det första setet avverkas snabbt och vi får en halvtimmeslång paus efter ett par minuters sång. Jag förstår att man inte vill bryta för mycket mot det andra setet som kommer fokusera på Laibachs mer svårsmälta och industritunga dunk. Men det känns snarare som att bandet redan är trötta. Orkar farbror inte sjunga mer än ett par rader?

När bandet efter pausen kliver upp på scenen är det tydligt att tongångarna skiftat. Suggestiva bilder på marmorstatyer och filmsekvenser från Tredje riket och totalitära regimer visas bakom en nu betydligt mörkare scen än tidigare.

Sångaren Milos Fras har tagit av sig cowboyhatten och är i sin sedvanliga scenutstyrsel, en huvudbonad som för tankarna till en faraokrona eller någon slags militär ökenhatt. Nu blir musiken mörkare, så som jag känner Laibach bäst, med låtar från den i år också släppta skivan “Sketches from the red district”.

Det totalitära har alltid varit deras grej. Ibland blir de anklagade för att vara nynazister, eftersom de i intervjuer och musikvideor alltid iklär sig gråa uniformer och genom sångtexter anspelar på det totalitära.

Redan när de började sin bana, innan hemlandet Slovenien brutit sig ur Jugoslavien fick de dessutom kritik för att flörta för mycket med det tyska när de valde staden Ljubljanas tyska namn – Laibach – som bandnamn.

Det är förstås en skev ironi och lek, vilket gör sig tydligast när gruppen tolkar pop och rockklassiker. Som Rolling Stones ”Sympathy for the Devil”, som denna gång avslutar konserten, när Fras brustna pratsång skanderar ”I killed the Tsar and his ministers. I rode a tank, held a General's rank. When the Blitzkreig raged and the bodies stank” till ett bildspel på Putin och jublande folkmassor. Subtilt, men ändå övertydligt på samma gång.

Laibach är ett enormt produktivt band med en katalog på ett åttiotal skivor och EP:s bakom sig, med en eller ett par skivor utgivna per år. Att originalmedlemmarna närmar sig pensionsåldern verkar inte hindra dem från att hitta nya vägar att tolka både samtiden och dess musik. 

Att de nu gjort en countryinspirerad skiva som de turnerar med bevisar bara deras ovilja att foga sig. De är inte svarta och svåra om man bara lyssnar och tittar tillräckligt länge. Budskapet är egentligen rätt enkelt: se och lär och ha roligt under tiden. Spelningen på Nya Cirkus var inget undantag.

De är inte orkeslösa – snarare sega och vaksamma.