Glöm tanken på att äga din egen kropp

I den feministiska kampen hörs ofta varianter av samma slagord: äg din kropp! I kampen mot sexuellt ofredande och våld har det blivit ett sätt att markera gränser, i abortfrågan handlar det om rätten att få bestämma över sitt eget liv, inom kroppsaktivismen är det ett försök att skaka av sig patriarkala begränsningar och skönhetsnormer. Allt från Billie Eilishs Vogue-omslag i underkläder till att vi lär våra barn att ropa “stopp min kropp!” motiveras på samma sätt.

Att en så stor del av den feministiska kampen har gått ut på, och fortfarande går ut på, att ge kvinnor äganderätt över sina egna kroppar är naturligt. Vi kämpar mot en idétradition inom vilken kvinnor, ofta rent juridiskt, ansetts vara och behandlats som mäns egendom. I sammanhanget framstår kvinnors självägande som ett självklart politiskt mål. 

Den lagstiftning som tidigare säkerställde mäns rätt till kvinnors kroppar, till exempel mannens sexuella rätt till sin hustrus kropp, har avskaffats. Men synsättet lever vidare. Vi ser det hos män som anser sig ha rätten att kladda (om än inte tafsa) eller kontrollera kvinnors kroppar, utseende och klädsel. 

Det är bättre att kvinnor äger sina egna kroppar än att män gör det. Men samtidigt är det något som skaver i själva idén om människokroppen som ägodel, något som man överhuvudtaget kan äga på samma sätt som man äger sitt hus eller sin bil.

Äganderätten förknippas oftast med fri förfoganderätt, inklusive rätten att förstöra, och rätten till avkastning. Rent juridiskt är det ovanligt att ha full äganderätt över sin egen kropp, även i Sverige. Vi har inte rätt att göra exakt som vi vill med våra kroppar, till exempel får vi inte sälja våra organ eller hyra ut vår livmoder.

Vissa förfasas över att lagen inte ger oss full äganderätt över våra egna kroppar. Den franska filosofen Gaspard Koenig ondgör sig i ett TED-talk över det faktum att vi inte har rätten att låta oss ätas upp, även under samtycke (ja, på riktigt!). Koenig hänvisar uppskattande till John Locke, allmänt sedd som den förste filosofen som försökte fastställa varje människas äganderätt till sig själv.

Men det finns uppenbara problem med att tänka på våra kroppar som våra ägodelar, och många av de viktigaste argumenten kommer från marxismen och feminismen. Ägodelar kan prissättas, köpas och säljas på marknaden. Samhällssystem i vilka människokroppen – och framför allt kvinnokroppen – betraktas som en ägodel leder till en varufiering av kroppen som många marxister och feminister oroar sig för. Om kroppen som ägodel lätt förvandlas till en vara på marknaden kanske det blir lättare att se även människan som vara. Om kroppen är oskiljaktig från människan är det ännu värre än så: all varufiering av kroppen är redan en varufiering av människan.

Svårigheten med den här typen av argument är att de är mer radikala än vad de ger sken av. Skillnaden mellan surrogatmödraskap eller sexarbete och annat arbete mot betalning är inte att vi säljer våra kroppar endast i det ena fallet. Vid alla former av lönearbete säljer vi våra kroppar och deras funktioner, vare sig det är genom att städa golv eller hålla föreläsningar. Om det problematiska i att sälja våra kroppar ligger i att människan då reduceras till en vara, måste allt lönearbete betraktas som problematiskt.

Självklart kan vissa typer av uthyrning av kroppen vara mer eller mindre utnyttjande, och därför kan det finnas pragmatiska skäl att förbjuda surrogatmödraskap och organförsäljning men inte andra typer av lönearbete. Men om varufiering av människan är ett problem, och kroppen erkänns som oskiljaktig från människan, måste analysen leda till en genomgående kritik även av lönearbete.

Men det finns ett än mer slående argumentet för att vi inte bör se våra kroppar som våra ägodelar som kan tilltala fler än inbitna marxister. Det är att idén om självägande får helt fel konsekvenser när vi tänker på olika typer av kränkningar av vår kroppsliga integritet. 

Om din kropp är din ägodel borde det rimligtvis innebära att sexuella ofredanden går att likställa med att någon använder dina ägodelar utan ditt samtycke. Detta är, helt uppenbart, fel sätt att förstå dessa brott. En del av kränkningen i sexuella ofredanden består av att någon annan använder din kropp just som ett objekt, trots att du, ditt förkroppsligade jag, är ett subjekt.

Vi talar ofta om kroppen som något vi äger, något vi använder oss av för att åstadkomma det vi vill. Idén finns i vårt språk – vi säger ‘min hand’, ‘mitt ben’ precis som vi säger: ‘min bok’, ‘mitt hus’. Vi ser på våra egna kroppar som objekt – vi kan ta på våra kroppsdelar, förflytta dem.

Men kroppen är mycket mer än ett instrument vi använder oss av eller ett objekt vi äger. Ägodelar är värdefulla för att vi kan använda dem på olika sätt. Men våra kroppar är inte endast värdefulla som verktyg, och inte heller endast för att de utgör förutsättningen för vårt liv. Din kropp är inte en del av dig, den är du. Den är värdefull i sig. 

Så nej, vi äger inte våra kroppar. Vi är våra kroppar. Det är därför det är omöjligt att distansera oss från det som händer med kroppen, och därför andras respektlösa hantering av våra kroppar är en sådan fruktansvärd kränkning. Inte av vår äganderätt, utan av oss själva.

Filippa Ronquist är doktorand i filosofi vid UCL i London. Hon föredrar Hume framför Kant, och filosoferar helst om frågor som berör politik, samhälle och kultur.