Var vi kom ifrån

Varje läsande människa har sina författare. De där som kommer en in på livet och som man nästan lyckas inbilla sig själv att man känner. Tyvärr gick två av ”mina” författare bort i december. 

Med Joan Didion kunde jag se det komma. Jag såg hennes sköra form i dokumentären Joan Didion: The center will not hold och läste hennes senaste bok Let me tell you what I mean. Det finns inga nya texter i den. Det är inte så konstigt. Hon var 87. Om jag lyckas bli 87 vill jag inte heller behöva skriva något nytt.

Den andra författaren var bell hooks. Det kom som en chock. Efter ännu en flytt till ett nytt land hade jag precis läst om hennes Belonging från 2009.  Den är en tidlös uppgörelse med vad det innebär att tillhöra en plats, i synnerhet en plats som tidvis är rent fientlig mot dig och där en rovdrift på miljön sliter samhället i stycken. Trots att hon själv skrivit om sin flytt tillbaka till Kentucky och Appalachia för att dö, kunde jag inte ta in att det skulle hända. 

Joan Didion och jag kommer från samma stad i Kalifornien, Sacramento. Hon var samtida med min mormor, de föddes bara två år isär. Didions familj hade levt i Kalifornien i många generationer. Min mormor körde själv dit med två småbarn i baksätet i vad som bara kan kallas en flykt från Oklahoma. 

Vår familjs upplevelse av Kalifornien är inte Didions. Men trots det gav hon mig att språk och en kulturell kontext för att förstå min mormor, mamma och var jag kommer ifrån. 

“Didions familj hade levt i Kalifornien i många generationer. Min mormor körde själv dit med två småbarn i baksätet i vad som bara kan kallas en flykt från Oklahoma. ”

Barn i Kalifornien växer upp med berättelsen om Donner-familjen som fastnade i Sierra Nevada-bergen och tvingades till kannibalism för att överleva. Vi skulle veta vad det kostade att komma till Kalifornien. Att Didions familj reste med Donnerfamiljen en del av vägen till Kalifornien är ödesmättat. Deras resa beskrivs ingående i memoaren Mitt Kalifornien. 

Didion skildrade Kalifornien med en kall, intellektuell röst. Trots sitt arbete som manusförfattare var det inte Hollywood som intresserade henne i första hand. Det var Kaliforniens mörker, banaliteter och falskheter som hon riktade sin blick mot. 

”The apparent ease of California life is an illusion, and those who believe the illusion real live here in only the most temporary way.”

Meningen återfinns i The White Album i artikeln med namnet Holy Water. Den behandlar det till synes torra ämnet vatteninfrastruktur i Kalifornien. Det som klarnar är att livet i staten, det bördiga jordbruket i Central Valley som håller hela landet vid liv bara möjliggörs genom en vansinnig förflyttning av vatten. Vatten som nu efter år av torka och eld blivit än mer dyrbar. 

Den gröna platsen som mina föräldrar gifte sig på utanför Sacramento har torkat igen.

Kalifornien har alltid haft bränder. Men de senaste åren har de blivit fler och större. Didions och min mormors sista år i livet var under ett täcke av rök. Den brutala förstörelsen av den naturliga miljön går inte att fly ifrån. I slutet av The White Album finns texten Quiet Days in Malibu när Didion får konfrontera Kaliforniens löpeld. Elden trycker ut henne till havet.

När hooks flyttar hem till Appalachia i Belonging möter hon bergstoppsbrytning. En process där kol bryts genom att förstöra hela toppen av berg, på ett mekaniskt sätt utan hänsyn till varken skog, lokal- eller urbefolkning. 

“Hooks böcker om utbildning är bland hennes minst kända. Men för mig var det en av dem som fick henne att gå från en intressant tänkare till att bli en del av mitt liv.”

Hooks var likt många akademiker ambulerande. För de flesta är detta ett resultat av prekära anställningskontrakt. Trots och tack vare sitt kändisskap flyttade hon tillbaka till Kentucky för att arbeta som lärare på Berea college. Ett college i USA där ingen student betalar avgifter, något som blivit väldigt ovanligt.

Rhode Island, arkitekter och jesuiter skapade egna lärosäten för att kunna ta hand om sina. Idag är det amerikanska utbildningssystemet en kapitalistisk mardröm snarare än kommunitärt experimenterande. Min mamma lyckades finansiera sina studier genom ett landhockeystipendium och extraknäck, det hade aldrig gått idag. Berea är den sista personen i rummet innan ljuset släcks. 

Hooks böcker om utbildning är bland hennes minst kända. Men för mig var det en av dem som fick henne att gå från en intressant tänkare till att bli en del av mitt liv.

Jag fann Teaching to transgress när jag som studentaktivist försökte förstå kritisk pedagogik. Jag var på väg till ännu en torr konferens när hooks revolutionära syn på hur klassrummet skulle kunna vara öppnade en dörr. 

Kritisk pedagogik är en utbildningsfilosofi grundad av brasilianska Paulo Freire. Han förstod att utbildning utformad av kolonialmakten för att kontrollera aldrig skulle kunna vara den förlösande kraft som den behövde vara. Han ville ge elever och lärare metoder för att tänka kritiskt.

Freire var en av hooks stora inspirationer. Underrubriken till Teaching to transgress är Education as a practice of freedom, utbildning som ett frihetsutövande. Frihet är det hooks är ute efter. Hon skiljer mellan information och kunskap. Hon erbjuder en radikal idé: utbildning ska vara spännande, elever ska behandlas som hela människor med erfarenheter och egna roller i klassrummet. 

“Hooks såg klassdynamiken i klassrummet, en verklighet som borgerliga amerikaner blundat för.”

I Sverige har vi lyckats sälja ut våra skolor till utländska investerare som vi inte ens vet namnet på. Vi upptäcker att vi sitter och diskuterar om det är lämpligt att skolkoncern har regler om flickors kjolar. I denna bisarra kontext är hooks vision om utbildning som en frihetsskapande plats mer än en frisk fläkt, den är klar sjö i en tyst skog. 

Hooks tillhörde en fattig arbetarklass och växte upp i Kentucky mitt under avsegregeringen. Hon blundade inte för verkligheten utan tog med den in i klassrummet. Hon såg klassdynamiken i klassrummet, en verklighet som borgerliga amerikaner blundat för. Hon såg inte bara den destruktiva dynamiken utan jobbade metodiskt för att skapa lärande gemenskaper. Hon fortsatte med det svåra arbetet även när hon kunde försörja sig endast på sitt skrivande. 

I Sverige är hooks mest känd för sin viktiga roll som svart feminist. Jag tror tyvärr att det har lett till att det framförallt är en mindre grupp inom feministiska kretsar som har läst henne. Det är en förlust, särskilt i en tid när den breda politiska vänstern i Sverige har svårt att formulera en vision som är större än att vi inte ska vara högern.

Det finns anledning att hylla hooks för hennes stil i likhet med Joan Didion. Didions stil är ikonisk, hon ägnade stor kraft åt att mejsla fram varje mening. Hon inspirerade en hel generation författare och skribenter. Det är självfallet inte samma sorts stilval det handlar om i hooks fall. 

Hooks är en akademiker, inte journalist eller manusförfattare, det är en annan sorts skrivande. Men hooks valde att skriva för att kunna läsas brett även när hon skrev akademiskt. Det är långt ifrån ett självklart val i en värld som präglas av det motsatta. 

Hon experimenterade, hennes personliga röst tog plats. I Teaching to transgress har hon ett samtal med sig själv om just Paulo Freire. I sitt eget namn Gloria Watkins intervjuar hon sin pseudonym hooks. På ett skämtsamt och kärleksfullt sätt. Att bryta mot konventioner på det här sättet innebar att hooks tog stora risker. 

Didion dog när hon var 87. Hooks var 69. Det är svårt att inte påminnas om det faktum att svarta kvinnor i USA i snitt har en kortare livslängd än vita kvinnor. Vi behövde alla några fler år med hooks. 

Rest in Power. 

Elisabeth Gehrke

Elisabeth bor i Köpenhamn med sin sambo och hunden Cassie. Hon lämnade nyligen ett politiskt yrkesliv i EU för att hinna läsa fler böcker.