Problemen med LO-fackens valrörelse

Nu är valrörelsen här och som vanligt blir LO-förbunden en del av socialdemokratins valmaskineri. Men en facklig rörelse som för några år sedan startade projektet Organisera eller dö, bör omvärdera sitt villkorslösa valstöd till Socialdemokraterna.

Med jämna mellanrum sker en organisatorisk omdaning inom LO. Från viloläge reser sig de fjorton medlemsförbunden, och drar på sig ledartröjorna för socialdemokratisk valseger. Nu är en sådan tid och LO satsar mer än någonsin. Fackens förtroendevalda släpper allt och ger sig ut på valturné. Sveriges arbetare behöver en starkare Socialdemokrati, är devisen. LO-basen, Susanna Gideonsson, nämner det ofta. Men orden skaver i mina öron. Den rörelse Sveriges arbetare mer än något annat behöver, reduceras till ett spektakel. 

Stark ställning för socialdemokratin
Många skulle hävda att motsättningen är falsk. Att Socialdemokraterna faktiskt är fackens skapelse, som driver arbetarnas frågor i parlamenten. Som står upp mot högern för jämlikhet och trygghet på jobbet. Många skulle nog också hävda att fackens kampanjer behövs för att hindra väljarflykten till Sverigedemokraterna – ett parti som skapar alldeles särskilt stora problem för den fackliga organiseringen. Men det finns flera problem med argumentationen. Det första är att majoriteten av medlemmarna inte håller med.

På valdagen 2018 landade Socialdemokraternas valresultat bland LO-väljarna på rekordsvaga 41 procent (SVT valu 2018). I november förra året hade stödet minskat till 38,8 procent (SCB).

Vad gäller pengar vill bara 22 procent av medlemmarna att LO ska stödja Socialdemokraterna ekonomiskt (Arbetet/Kantar Sifo 2021). Det har hörsammats, och flera av förbunden har slutat donera pengar direkt till Socialdemokraterna. Under valår organiserar däremot nästan alla förbund ringstugor, kampanjer, möten och konferenser till förmån för Socialdemokraterna. Allt täcks av medlemsavgifter. Och LO, som till hälften finansieras av medlemsavgifter, slår på stort. 50 stolta miljoner satsas på utbildning och valkampanj för socialdemokratisk valvinst 2022. Mer pengar än någonsin tidigare.

“De kallar det för funktionell dumhet, och jag tror att det just är vad facken drabbats av.”

Den rådande ordningen beslutas av förbundens kongresser, och får därför anses vara legitim. Samtidigt finns det skäl att ställa frågan hur legitimt ett beslut verkligen är, när det tydligt strider mot medlemmarnas vilja. Och följdfrågan: hur vi faktiskt hamnade här.

Dumhet
Forskarna Mats Alvesson och André Spicer har identifierat ett ökande inslag av idioti i moderna organisationer. I boken Dumhetsparadoxen (2019) beskriver de hur organisationerna bland annat odlar ett starkt grupptryck som uppmuntrar blind entusiasm, men möter kritiska idéer med sociala sanktioner. Det får organisationen att stagnera och fastna i självdestruktiv tanklöshet.

De kallar det för funktionell dumhet och jag tror att det just är vad facken drabbats av. Det är inte en ensam förklaring, men under mina tio år som aktiv i diverse civilsamhällesorganisationer kan jag inte erinra mig att jag någon annanstans än i fackföreningsrörelsen stött på så stora organisatoriska problem. 

Det är möte efter möte som leder till intet. Uppföljningarna som aldrig kommer. Dödfödda projekt. Obegripliga och totalt odemokratiska organisationsstrukturer. Och en kronisk ovilja att testa något nytt. Än mindre, förstås, att rannsaka sig själva.

En viss probleminsikt finns. Så pass stor att LO 2016 drog igång projektet med det alarmerande namnet Organisera eller dö. Kanske var problemet samhällets, och den fruktansvärda individualismens. Kanske låg det hos medlemmarna själva som inte fattade sitt eget bästa. Oavsett såg man att problemet inte skulle försvinna med väntan och klagosång. Anslutningsgraden minskade stadigt och de förtroendevalda försvann i en rasande fart. 

Facklig-politisk karriärism
Kanske har Organisera eller dö haft positiva följer– fem år senare är rörelsen åtminstone inte död– men någon supervändining går det knappast att tala om.

Mönstret håller i sig med en mycken liten skala aktiva. Många är socialdemokrater. En del är födda in i rörelsen. Andra har fått socialdemokratin på köpet när de åkt på utbildningar och gått på möten (där valfilm och partipolitik är stående inslag). För att själv få ett högre förtroendeuppdrag är ett partimedlemskap ofta ett mer eller mindre uttalat krav. 

I ett läge där mandaten till LO och medlemsfackens kongresser med nöd och näppe kan tillsättas, blir tillställningarna på den vägen rena partifester. De speglar inte medlemmarna politiskt, men de är det alternativ som finns. När det kommer till omröstning är det så inte bara städare, byggnadsarbetare, undersköterskor, butiksbiträden, rörmokare och elektriker som röstar, i lojalitet med sin yrkesgrupp. Det är också partister, karriärister, byråkrater och tjänstemän, med andra lojaliteter.

Facklig-politisk samverkan behöver inte vara fel. Politiken behöver fler arbetare. Men åt andra hållet uppstår problem. Betydligt mer finns nämligen att vinna på de goda relationerna än politisk och organisatorisk nytta. Susanna Gideonsson, Tobias Baudin, Johan Danielsson, Karl-Petter Thorwaldsson, Stefan Löfven och många med dem visar att facklig-politisk samverkan också kan komma med status, makt och pengar.

Förtroendekris
Kanske hade LO:s medlemmar kunnat tolerera att delar av fackavgift går till ett parti de inte tycker om, om de visste att resten faktiskt går till god kärnverksamhet. Allt för ofta är dock verkligheten en annan. En där den utlovade hjälpen från facket inte kommer när den väl behövs.

Samtidigt som topparna lyfter en lön mångdubbelt så stor som medlemmarnas. Och arbetstempot drivs upp. Och reallönen sänks.

Vad är varma ord om jämlikhet värda gentemot det?

Inte mycket alls.

Avståndet mellan de vanliga och de ovanliga medlemmarna blir enormt. Det polariserar och det skadar förtroendet.

En fråga om existens
För att se de politiska konsekvenserna av fackförbundens valrörelse, behöver de sättas i ett kort- respektive långsiktigt perspektiv.

På kort sikt kommer pengarna att göra sitt jobb och Socialdemokraterna får fler röster. Det ger snabba positiva effekter. En bättre politik för arbetare och bättre politiska förutsättningar för organisering.

“Kan man tänka sig att Socialdemokraterna skulle hjälpas av att själva behöva förtjäna sina röster, utan fackens övertalningskampanjer?”

I det längre perspektivet uppstår däremot problem. Hur hårt de förtroendevalda än jobbar, är chansen mycket liten för en vänstermajoritet som inte är beroende av det ekonomiskt högerextrema och arbetarfientliga Centerpartiet. En repris av den gångna mandatperioden skulle möjligen vara bättre än högeralternativet, men det skulle också vara fyra år till av värre politik än vad den nyliberala regeringen Reinfeldt vågade sig på. Att övertyga väljarna igen efter det skulle bli dyrt, smutsigt, oärligt och destruktivt för den fackliga rörelsen.

Vad vore då alternativen? Kan man tänka sig att Socialdemokraterna skulle hjälpas av att själva behöva förtjäna sina röster, utan fackens övertalningskampanjer?

Möjligen på sikt, men sannolikt inte. 

Ett annat alternativ kunde vara att bredda kampanjen, från Socialdemokraterna till ett mer allmänt anslag om att rösta rött. Om målet just är ett rödare valresultat, tror jag att det på många sätt vore taktiskt. 

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på pandemin när den kom, och vi i fackförbunden stängde ner verksamheten snabbare än ögat. Motivet var smittskyddsskäl. Men under tiden som vi i facken lät bli att göra någon ansats till digital omställning, dog våra kamrater i arbetaryrken efter att ha smittats på sina jobb. När det sedan vankades val, var plötsligt allt glömt.

Vi var inte längre ett medlemmar i ett fackförbund. Vi var röstboskap. Ett öppnare anslag hade knappast ändrat någonting annat än texten på flygbladen.

Hur än det blir i valet, måste vi akta oss noga för att stirra oss blinda på parlamentariskt schackrande. Samhällets förändringar har inte sin grund i maktens korridorer. De kommer ur folkrörelse. I klasskampen sker de när arbetarklassen förmår att ta strid mot kapitalet. Därför är förbundens utarmning, med förlamande karriärism och en allvarlig förtroendekris, en livsfara. 

Välfärdssamhället byggdes en gång under arbetarrörelsens hot om revolution. Alla krafter behövs för att nå dit igen.

Melinda Kandel är städare och vänsterpartist.