Det hade lika gärna kunnat vara du
Våldsamma upplopp är en protest mot samhället. För den som aldrig träffat dem som deltog i påskens våldsamma upplopp runt om i Sverige, är det lätt att säga att du aldrig skulle plocka upp en sten.
Under påskhelgen bröt våldsamma upplopp ut i flera städer runtom i landet. Stressade och oroliga poliser träffades av stenar, som någon kastade med avsikten att orsaka så stor skada som möjligt. Kan du vara säker på att den personen inte skulle kunnat vara du?
På Hornsgatan i Stockholm lyser vårsolen varmt i nacken. Vältränade Södermalmsbor, i nya och förmodligen dyra, träningskläder, går fram med lätta steg på trottoaren. Svett tränger fram i pannor och på överläppar. Prydliga små pärlor, som klädsamma smycken. Sinnebilden för välmående, trivsam svensk borgerlighet när den glimmar som allra starkast.
Samtidigt som någon sätter en polisbil i brand, ler Södermalmsborna mot mig. Det är änglalika leenden. Innerstadsleenden. Majoritetsleenden. Här tolererar de sådana som mig som inte ser helsvenska ut. Vad skulle krävas för att de skulle kasta sten på polisen?
Heidi Avellan är politisk chefredaktör på Sydsvenska Dagbladet. I Sveriges radios “Godmorgon världen” sa hon häromdagen “Våld är aldrig acceptabelt som politisk metod”, apropå upploppen under påsken. Tvärsäkert och utan frågetecken.
Jag är inte alls säker på att de som kastar sten i Norrköping eller Örebro ser det som en politisk metod. Vad är det Heidi Avellan vet om deras motiv som jag inte vet? Jag tror att många rasar mot högerextremisten Rasmus Paludans koranbränning av religiösa skäl. Men långt ifrån alla.
Då som nu bör våldsamma upplopp förstås som en form av protest mot samhället. Ett sedan länge uppdämt missnöje får därmed fritt utlopp. Inte sällan rör det sig om missnöje med en socialt ohållbar situation. Detta vet Rasmus Paludan. Han vet också att många kommer att titta på bilderna från Norrköping eller Örebro och läsa situationen annorlunda. För Paludan minns vad Ulf Kristersson, Moderaternas partiledare, sa i höstas: ”Invandringen har blivit en belastning för Sverige”. Nu rider han på vågen av allt hårdare tag mot invandrare.
Hittills har samhällets svar på upploppen handlat om att vi till varje pris måste försvara yttrandefriheten. En del tycker att polisen ska få utökade befogenheter att skjuta mer. Det skulle inte hjälpa någonting, men vad skulle egentligen hjälpa? Vi vet skrämmande lite om vad som händer inuti en människa som ger sig på polisen med våld. Trots att det händer här och nu, mitt bland oss, mitt i vår kultur, i ett samhälle som vi alla är en del av.
Jag tittar på ett filmklipp från upploppen i Örebro. I en sekvens ser man ett tjugotal svartklädda ungdomar. De jagas bort av två polisbussar som kör rakt mot dem. I nästa sekvens är ungdomarna fler och går till motattack. Då backar polisbussarna, först långsamt, sedan kör de därifrån i ilfart. På filmen hörs skrik, vrål. En känsla av seger. Samhällets främsta väktare flyr i panik. För somliga av upploppsmakarna gissar jag att just det ögonblicket betyder väldigt mycket, för vissa andra ingenting särskilt. Men just nu är det deras värld och ingen annans.
Du som läser det här kanske kommer fram till att du aldrig skulle kasta sten på polisen. Inte under några som helst omständigheter. Hur upprörd och förnedrad du än skulle kunna tänkas vara. Om du känner så, skulle det kunna vara för att du sällan träffar på dem som nu våldför sig på polisen. Du ser aldrig det de ser. Mycket sällan står du ansikte mot ansikte med dem. Ni lever i samma samhälle, men avstånden är för stora. Ni deltar i olika former, på olika villkor. De våldsamma upploppen gör detta tydligt. Så sett utgör de en vändpunkt, vilket är hoppfullt.
Men jag vill tro att det lika gärna hade kunnat vara du.
Johan Frick är gymnasielärare och skribent. Förutom skolfrågor är han intresserad av mediegranskning och alpackor.