Segregationen gömmer de fattiga barnen
Socioekonomiska förutsättningar får bestämma vilka insatser som sätts in. Samhället sviker när vi inte ser de fattiga barnens förutsättningar.
Nära en fjärdedel av alla barn i Sverige saknar skor eller mat för dagen. Det kan te sig surrealistiskt att barnfattigdom existerar i Sverige, eftersom de flesta har det betydligt bättre. Det är nästan så man kan tro att Rädda Barnen hittat på siffrorna i sin rapport från oktober 2021. För hur ska vi kunna förstå barnfattigdom när vi inte ser den?
Sedan jag skaffade hund träffar jag oftare människor som inte nödvändigtvis är som jag. Jag har hittat ett rum där vi hundägare möts, oavsett utbildning och inkomst. Vi ser alla ungefär likadana ut i våra lite skitiga och trasiga kläder. Vi pratar väder och vind. Jag vet mer om deras hundar än deras socioekonomiska ställning. Utan att vara medveten om det har jag saknat ett rum som det här, där bakgrund varken syns eller spelar roll.
När jag växte upp bodde vi mer som i byar – alla barn i området gick i samma skola och tillhörde samma förening. Idag delar vi upp oss alltmer och ser och umgås mest bara med kopior av oss själva. Till och med skolmaten ser olika ut beroende på vilket geografiskt område barnens skola ligger i, vilken skola som ”valdes”.
Att tro på verklig valfrihet är lite som att tro på tomten. Lite rart kanske, men naivt. Som ensamstående förälder till flera barn och med oregelbundna arbetstider eller flera tillfälliga jobb så blir valen orealistiska. Du har inte tid, inte heller har du bil att köra ungarna i. Trots vårt välfärdssystem så lever barn i Sverige väldigt olika liv. Det är klyftorna mellan dessa olika liv som ökar och det är så vi måste förstå barnfattigdomen.
När min son gick i grundskola på Södermalm i Stockholms innerstad fick föräldrarna ett brev från rektor. En man hade setts nära skolan, med någon slags käpp. Barn hade blivit rädda. Rektor skrev om hur de hanterat situationen och ville att vi föräldrar skulle veta ifall barnen skulle visa oro eller prata om händelsen.
Samtidigt jobbade min man som lärare i Rinkeby. En elev kom till skolan dagen efter att storebror blivit mördad. Skjuten. Alla på hela skolan visste det redan. Så kanske var det därför den rektorn inte kände sig nödgad att skriva något brev till föräldrarna?
Vintern 2018 sattes det tillfälligt in ridande polis i Nacka efter att en åttaåring rånats. Två poliser kom ridande från Bromma på hästarna Kalipso och Quanimo där de hade patrullerat eftersom det skett många villainbrott.. Det mest rimliga hade varit att de ridit in på Rinkeby torg eller ut över Järvafältet. Ingen kan på allvar tro att allmänheten där är tryggare än i Nacka.
Hur de ridande poliserna används och vilken händelse som leder till ett brev från rektor följer ett socioekonomiskt mönster. Samhället hanterar situationer olika beroende på var du växer upp. Barnfattigdomen är mer utbredd bland barn med utrikesfödda föräldrar, särskilt bland de ensamstående. Även om jag inte vet något om mina hundrastplatsvänners bakgrund, är jag ganska säker på att deras barn inte tillhör den fattigaste fjärdedelen. Fattiga familjer har inte råd med hund, så de syns inte heller på hundrastplatser. Men vi måste ändå ta in att de finns.
Vi ger våra barns urvuxna kläder till grannar och vänner, men de som verkligen behöver dem finns någon helt annanstans. De ohjälpta. De som faller mellan stolar och ner i hemlöshet, arbetslöshet eller som tvingas ta alldeles för lågbetalda jobb på hopplösa tider. I vårt moderna samhälle har de blivit osynliga och vi ser inte att deras barn varje vinterdag går i kalla och blöta skor för att det inte finns pengar till några nya.
Annelie Carlsson är fackligt förtroendevald för Kommunal i Stockholm och har publicerat ett flertal krönikor och debattartiklar. Hon kommer från Smålands djupa skogar och har döpt sin hund efter Fantomens varg.