Sverige bör på sikt söka medlemskap i Nato

Ryssland har startat krig mot Ukraina och Europa står återigen inför krigets fasansfulla verklighet. Detta övergrepp är den senaste i en rad av orättfärdiga aggressioner som Ryssland gjort sig skyldig till. Tillsammans med ryskt agerande i övrigt det senaste decenniet, innebär det en direkt konfrontation med den säkerhetsordning som så väl gynnat svensk fred och säkerhet. Situationen är både allvarligare och farligare än på mycket länge.

Det finns skäl att fundera över Sveriges säkerhetspolitiska vägval och att ompröva tidigare ställningstaganden. Den svenska alliansfriheten är inte längre det självklara säkerhetspolitiska valet. På sikt bör Sverige söka medlemskap i Nato.

Sedan drygt 200 år har alliansfriheten varit grunden för svensk säkerhetspolitik och för hur vi strävat efter fred och självständighet. Det har på det stora hela varit en klok grundhållning och har, som man säger, tjänat oss väl. Erfarenheterna från misslyckade krigsäventyr i slutet av 1700- och det inledande 1800-talet lade grunden till vår vilja att stå utanför stormaktskonflikter. De båda världskrigen har etsat sig fast i vårt kollektiva minne och under det kalla kriget var det ett rationellt sätt att hantera vårt geografiska läge och den säkerhetspolitiska situationen kring oss. Alliansfriheten var en realistisk och klok strategi för ett litet land som önskade stå utanför eventuella stormaktskonflikter.

Sedan det kalla krigets slut har världen kring oss förändrats på ett sätt som gör att det finns skäl för Sverige att ompröva tidigare ställningstaganden. De baltiska staternas, Polens och östra Tysklands anslutning till Nato har i grunden ritat om den militärstrategiska geografin i vårt närområde. Regeringen konstaterar mycket riktigt att Sverige ofelbart kommer att påverkas av en konflikt i vårt närområde. Sveriges geografiska placering gör att tillgången till och kontrollen av vårt territorium kommer att vara av strategisk betydelse för samtliga parter i en konflikt. Gotland ligger strategiskt för den som vill kontrollera Östersjön och möjligheten att skicka förstärkning till våra grannar i östra och sydöstra Östersjöregionen är mer eller mindre beroende av svenskt territorium och luftrum.

Dessutom har den säkerhetspolitik vi själva beslutat om förändrats under de senaste decennierna. 2009 fattade en enig riksdag beslut att ställa sig bakom den så kallade solidaritetsförklaringen, som säger att vi inte kommer att förhålla oss passivt om ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land eller ett nordiskt land.

I och med solidaritetsförklaringen har Sverige fullt ut lämnat neutralitetspolitiken för en säkerhetspolitik som bygger på att vi solidariskt kommer att bistå länder i vår närhet när de så behöver. Det övergripande målet för svensk säkerhets- och utrikespolitik är därmed inte längre är att stå utanför konflikter, utan kan istället beskrivas som en solidarisk säkerhetspolitik.

Genom att hålla fast vid den militära alliansfriheten har Sverige valt bort möjligheten att tillsammans med våra grannar, och andra länder i vår närhet, planera för hur vi skulle kunna agera tillsammans vid en konflikt. Nato är idag det enda sammanhang där en sådan planering sker. Att då fortsätta stå utanför framstår inte som en långsiktigt klok linje.

I det korta perspektivet är ett Nato-medlemskap inte sättett att hantera den säkerhetspolitiska situation Sverige befinner sig i just nu. I nuläget måste vi fortsätta att förstärka vår egen försvarsförmåga, såväl inom det civila som det militära försvaret. Det kan finnas skäl att se över om vi skulle behöva tidigarelägga satsningar som redan är planerade, liksom att avdela ytterligare medel för att stärka förmågan.

I förlängningen är det emellertid inte hållbart att stå utanför det reellt existerande samarbete som hanterar den gemensamma säkerheten i vårt närområde. Det är att avhända oss själva en viktig möjlighet att stärka vår egen säkerhet och att bistå till stabiliteten i vårt närområde.

Dessa förändringar och det hot mot säkerhetsordningen som det ryska agerande innebär ger skäl fundera över Sveriges säkerhetspolitiska vägval och att ompröva tidigare ställningstaganden. Sverige bör på sikt söka medlemskap i Nato.

Anders Eriksson. Socialdemokrat, statstjänsteman och tidigare politiskt sakkunnig på Försvarsdepartementet.