Mellan mig och mina elever

Vad händer i klassrummet när läraren inte når fram till sina elever? Utifrån egen erfarenhet och teorier om resonans och responsivitet undersöker Johan Frick vad som händer mellan honom och hans elever och vad som krävs för att de ska komma tillbaka till skolan. 

“Vem är du egentligen, vet du något som angår mig, har du något att ge mig, vad har du att ge mig?” Orden är den tyske filosofen Martin Bubers, och kommer från hans bok Om uppfostran (Dualis, 1993). De frågor som Buber ställer i boken och som citeras här, det är vad han tror rör sig i huvudet på den elev som för första gången möter sin lärare i skolbänken. Jag känner igen mig, både som lärare och före detta elev. Jag tycker mig ofta se i elevernas ögon att det är precis det de sitter och funderar på: Vem är du?

Mina elever väljer ofta bort skolan. De gör annat istället. På så sätt skiljer de sig inte från många andra elever i Sverige just nu. I fjol kunde Sveriges Kommuner och Landsting konstatera att var fjärde elev i gymnasieskolan antingen hoppar av helt eller lämnar utbildningen med ofullständiga betyg. Det är gräsliga siffror för alla som arbetar i och med en skolverksamhet. Inte minst är det ett hot mot demokratin. Ett samhälle där där eleverna väljer bort skolan och gör annat istället är ett livsfarligt samhälle.

Responsiva elever

De senaste åren har jag intresserat mig för vad vi pedagoger kan lära av elever som inte är i skolan. Denna fråga är utgångspunkten i en utmärkt essä om relationell pedagogik, skriven av Eunice Moon (2016). En märklig fråga, kan tyckas. Men för att få fler elever att stanna kvar i skolan krävs att lärare utforskar också de situationer i klassrummet – enstaka handlingar, ord och gester – som kan leda till att eleverna upphör att lyssna och istället börjar göra något annat. 

Det är måndag morgon. När jag startar upp lektionen och ska ta närvaro får jag kämpa med att hålla klassen tyst. Medan jag ropar för att överrösta eleverna minns jag något annat som Martin Buber har sagt: ”Läraren får aldrig glömma att även konflikter fostrar”. Enligt Buber är en konflikt med eleverna det verkliga eldprovet för en pedagog. Jag ropar namnen på de som sitter med mobiltelefonerna fullt synliga – först då tittar de upp på mig och ler, skamset och retligt på samma gång.

På dagens lektion är det ovanligt pratigt. Under genomgången gör eleverna flera försök att utmana mig och ta över stafettpinnen. Än är det den ena eleven som pratar och stör, än är det den andra. Jag tänker på vad den svenske sociologen Johan Asplund har skrivit om människans sociala responsivitet. I sitt storslagna verk, Det sociala livets elementära former (Bokförlaget Korpen, 1987), slog han tidigt fast att vi är en i grunden sällskaplig och svarsbenägen social varelse. Vår responsivitet är både en grundförmåga och ett grundbehov. Faktum är att denna responsivitet är så stark, skriver Asplund, “att människan ofta ställer frågor bara för att få tillfälle att svara.” Osökt kommer jag att tänka på de av mina elever som ibland bara pratar rakt ut i klassrummet – som nu. Medan jag föreläser och gestikulerar framme vid tavlan, måste jag hela tiden upprätthålla ett visst tempo – det måste liksom finnas en rytm, som i ett musikstycke, något som deras kroppars och själars rörelser kan anpassa sig till. Annars kan jag lätt tappa dem, vilket kan gå fort. 

Jag förstod tidigt att skolan jag jobbar på är en av de där skolorna man läser om ibland, med hög skolfrånvaro och låg måluppfyllelse. Ställd inför det faktum att det finns mycket som kan gå förlorat, om jag inte är väl förberedd, blev jag på nytt politiskt engagerad i skolfrågor. Som av en händelse läste jag för två år sedan den tyske sociologen Hartmut Rosas bok Resonance (Polity Press, 2019). Sedan dess är jag övertygad om att den attityd vi lärare intar gentemot våra elever är av avgörande betydelse. Med attityd syftar jag på lärares sätt att tilltala sina elever, och på lärares förmåga att se sig själva från motsidan, det vill säga från elevernas perspektiv. Det kan i en bredare bemärkelse handla om att inför ett nytt moment i undervisningen välja ut ett utsnitt av värde, som behandlar elevernas levda erfarenheter och vardagsliv.

Opåverkbara elever?

Efter rasten är det få elever som kommer tillbaka när de ska. Jag går en vända i skolbyggnaden för att hitta rätt på de som saknas. Det är ofta samma elever som inte kommer tillbaka. Ibland berättar de om hur de egentligen ser på skolan. För dem är det en stum värld. Läraren snackar bara goja och uppgifterna säger dem inget. Det slår inga gnistor, varken av ilska eller passion. 

Hartmut Rosas senaste bok på svenska, Det vi inte kan råda över (Daidalos, 2020), rymmer i stort sett hela Rosas teoribildning. Det handlar om ett högt uppdrivet samhällstempo och om människor som får allt svårare att knyta an till sin omgivning och sina egna, inre erfarenheter. Mer än något annat håller Rosa fram begreppsparet resonans–alienation. När eleverna kommer in i ett flow med en skoluppgift hävdar Rosa att det kan vara fråga om resonans. Sitt resonansbegrepp har han lånat från fysikens värld: en sträng som vibrerar kan sätta andra strängar i resonans. Rosa tänker sig att något liknande sker i en konserthall, när vi upplever att vår favoritartist tilltalar just oss, eller i skolan, när en uppgift engagerar oss. Resonans är upplevelsen av att stå i samklang med världen, om än bara för ett kort ögonblick. Men resonans handlar också om att bli påverkad: någon eller något, låt vara en outsägligt fånig dikt, ropar och vi svarar. Rosa beskriver det som en känsla av stark närvaro och beröring, varpå vi gör oss redo att förvandlas.

Motsatsen till resonans är alienation. Rosa förklarar det som “ett tillstånd av relationslös relation, i vilket subjekt och värld inte är innerligt förbundna med varandra utan är likgiltiga för eller fientliga mot varandra.” Hans alienationsbegrepp har stora likheter med Max Webers tankar om avförtrollning och Georg Lukács teorier om förtingligande och reifikation. Alla hävdar de att världen har kommit att bli allt mindre fri och allt mer kontrollerad. På klassrumsnivå kan känslan av avstånd och förfrämligande infinna sig hos den elev vars namn läraren glömmer att ropa upp i början av lektionen – kort sagt när läraren behandlar eleven som ett objekt. Mekaniska och opersonliga pedagoger framkallar alienation, tänker jag. Jag tror också att det ligger något i det Martin Buber konstaterade redan 1954, i boken Det mellanmänskliga (Dualis, 1995): människans nuvarande kris är det mellanmänskligas kris.

Resonans är motstånd

Jag vänder tillbaka till whiteboardtavlan i klassrummet en sista gång. Lektionen är slut om fem minuter. Många diskussionsmöjligheter har gått förlorade idag. Men som Hartmut Rosa påpekar är inte skolans syfte främst att eleverna ska lära sig mer om världen eller att förfina de individuella färdigheterna. I stället handlar bildning om att hitta olika sätt att relatera till världen: ”Bildning uppstår inte där en viss kompetens förvärvas, utan när ett samhälleligt relevant avsnitt ur världen ’börjar tala’, alltså när ett barn eller en ungdom plötsligt noterar: ’Oj, historia, samhällskunskap, fysik eller musik säger mig något’ – det angår mig…”.  

Slutligen vill jag säga att jag sällan tror att elever vill sina lärare illa. Tvärtom tror jag att en elev som stör ordningen ofta kan hysa två motstridiga viljor inombords. Dels kan det finnas en meningslös förstörelselusta, dels kan det finnas en uppriktig önskan om att bli sedd – en vilja att bryta igenom och, med Rosas språk, nå fram till världen. Jag menar att båda dessa viljor kan existera samtidigt i en elevs kropp. Jag kan ibland se det i deras ögon. Där finns då både en vädjan och en protest. 

I de allra mest frustrerade elevernas ögon brinner en eld, det har jag också sett. Kanske har den varit tänd sedan de allra första skolåren. Skolan har aldrig talat till dem. Jag försöker desperat kontrollera den elden, tämja deras vilda och barnsliga responsivitet. Resonans är motstånd, säger Rosa. Att svara an på dem är mitt sätt att försöka ge dem den respekt de förtjänar. Den respekt som deras själar törstar så väldigt efter, och som ibland är det enda de behöver för att sluta göra annat och i stället komma tillbaka till skolan.

Johan Frick är gymnasielärare och skribent. Förutom skolfrågor är han intresserad av mediegranskning och alpackor.